En svindlande väg av pusselbitar

Jag måste ha fötts som en kontrollfreak, jag tror jag redan som liten ville ha kontroll över mitt egna liv och min omgivning. Jag hade svårt att släppa taget om de som fanns i min närhet. Ville veta var de befann sig alltid. Jag blev arg då jag tappade kontrollen. 

Jag har alltid varit en reflekterande och analyserande människa. Det är på gott och ont. Ibland har jag analyserat sönder mig själv, funderat och vänt ut och in på den som är jag. Det har varit mörkt ibland. Ofta har dessa tankebanor fått mig att falla och ett tag var det många svarta gropar som jag skapat runt mig. Naturligtvis var inte alla svarta gropar något som kom från mig själv, några hade jag fått från omgivningen. När jag redan var djupt nere i svarta gropar av evig sörja, späddes de på. Det kändes som en evig cykel där jag trampade på för att alltid bara komma tillbaka till samma punkt. Det är en tid jag aldrig vill ha tillbaka.

Den dag då jag började klättra upp ur svarta gropar, då jag såg att det fanns ett ljus ovanför. Att livet inte alls behövde vara så nattsvart och ledsamt som det varit under många år, då tog mitt liv en helt ny vändning. Jag vågade bli jag. Jag vågade. Kontrollfreaken i mig började släppa taget, vågade vara mer spontan och för varje liten del som jag la till upptäckte jag att hela min omgivning plötsligt öppnade upp. Jag fick ett helt nytt bemötande av människor både i närheten av mig och av de som var helt och hållet främlingar. Jag började lägga ner energi på de saker i mitt liv som betyder massor för mig. Jag började ändra min livsstil. Jag hittade mig själv bakom fasaden av mörker där inget hade haft någon större betydelse. När jag steg fram och faktiskt blev omtyckt av andra började jag våga tycka om människor igen. Jag började förstå att alla inte ville mig illa. Att det egentligen var jag själv som gjort mig illa, jag hade lagt så mycket tid på att tro att jag inte fick vara kvinnan i mitt eget liv, att om jag så bara tog den minsta lilla plats så skulle jag få stiga undan snart igen. Det hände inte. Jag var på väg. Jag är på väg. Några steg till och jag vet att jag kommer att kunna leva som den jag är. Utan att vara en kontrollfreak, utan att vara svart som natten i tanken. Jag kommer däremot att tillåta mig själv att känna mig ledsen, trött och tveksam de gånger det är befogat. Jag vill släppa in ljuset, jag vill vara glad och pigg. För de där åren, som tog knäcken på mig blev allt för många. Tiden rusar förbi alltför fort och jag har inte tid med sörjiga svarta gropar.

Jag sitter och skriver detta en sen vardagskväll. I regel brukar jag sova vid den här tiden. För ett tag sedan upptäckte jag att den bästa stunden är när lugnet lägger sig över mitt hem. När några i familjen sover och en annan pysslar med sitt vid en helt annan dator. Det är tyst och lugnt. Det är som om orden kommer lättare i natten, även om jag oftast lyssnar på musik när jag skriver känns det väldigt befriande att skriva i tystnad. Det enda som hörs är en hund och vinden som sveper förbi knuten på huset där jag bor. Eller nåja, den kanske mer sveper förbi balkongen. Vinden för med sig ljud från motorvägen långt borta, den svala kvällsbrisen sveper in genom balkongdörren och jag fryser faktiskt om fötterna där jag sitter. Jag sitter ner. Jag sitter ner. Ofta far jag iväg för att fixa både det ena och det andra, lämnar halvfärdiga ord på skärmen för att komma tillbaka en stund senare när tvätten är hängd eller diskmaskinen fylld, ofta har jag glömt vad jag ska skriva efter den lilla utflykten. Det blir ingen ordning på orden när man inte tillåter sig att sitta ner.

Jag ska fortsätta lägga mitt pussel, bit för bit och snart är jag framme. Det är inte många bitar kvar. Jag undrar vad jag kommer att hitta. Det är svårt att veta. För jag är nöjd med att vara jag, jag kanske släpper de sista bitarna låter dem falla iväg. Det är kanske meningen för jag vill inte lägga tillbaka pusselbitarna av kontrollbehov och svarta gropar. Mitt livspussel, mitt lilla stora livspussel… en bit för varje del av mig. Men vänta, den biten måste jag ha den som behöver egen tid, och den som är fylld av härliga nya vänner och gamla vänner… men titta där! Där är biten ”våga släppa taget”. Den måste jag lägga dit till sist, när jag vågat släppa helt. Jag vandrar lite till på min vindlande stig av pusselbitar tills jag lagt ner den allra sista. Det får ta den tid det tar.