Under körsbärsträdets krona

Äntligen finns några av mina målningar som vykort.  Jag är så glad över det! Vill du köpa av mig så blir jag glad.  Paketpriset är 50 kr för 4 stycken, dvs ett av varje.  Styckpris: 15 kr.  OBS. Porto tillkommer.  Jag skickar så fort jag ser att betalningen kommit in.  Gärna swish som du har. Annars får vi lösa det på annat vis.  Först omgången vykort sålde slut men jag väntar en ny som är på ingående.  Det här har varit min dröm, att göra vykort av mina målningar. Jag hoppas att jag inom en snar framtid även kan erbjuda konsttryck och annat av mina målningar. Det är än så länge en tanke som måste få växa fram.  Kramar  A-C

Hej bloggen och ni som eventuellt orkat stanna kvar! Jag trodde inte tiden KUNDE GÅ SÅ FORT!!!! Det var midsommar när jag skrev och nu är marken vit och novemberkylan smyger sig in i varje liten vrå. Jag är kall om händer och fötter, jag fryser.  Höstförkylningen slog till med ett brak och blev värre än någonsin. Att våga trotsa och gå ut brukar inte vara något jag ägnar mig åt, men idag måste jag.   De två första dagarna med förkylning tillbringades i horisontalläge, man får var glad så länge man slipper ligga så LÄNGE. Tankarna gick till dem som måste tillbringa sitt liv och kanske sina sista år i en säng. Hur klarar de det? Jag blev ledbruten och rastlös efter två dagar! Men tänk, två dagar och jag blir gnällig och rastlös. Sur för att jag bara såg familjen. Ingen att prata med och ingen ork kvar. Men det går åt rätt håll.  Idag på FB frågade en av mina nätvänner "Vad skulle du göra om du inte vore rädd". Frågan var relevant ställd till oss som ville

Den 11 juli  Om du befinner dig på Gotland vill säga.  Så har mina vänner bokrelease, länk nedan. https://lotusblomster.blogspot.se på Tofta Camping.  Blodet droppar skulle min bror och hans vänner sagt en gång på 60-talet.  Blodet droppar!  Fast mycket läskigare hos Annika och Vera.  Jag ska fira någon sorts midsommar. Runt mig står röran av tankar, funderingar, vad vi ska äta, gillar vi midsommarmat? Inför varje högtid så undrar jag stillsamt varför jag inte kan försonas med dessa. Paniken ligger tätt över mig.  Jag känner mig längst bort i tunneln.  När paniken kommer så fyller jag min tankar med färger, pennor, böcker, skriverier och annat som distraherar katastrofen att tåga in. Inte som ett brev på posten utan snarare mer som ett irriterande mobilpling gör den sitt intåg i sommaren.  En del av min panik är att jag börjar irritera mig på människor runt mig. Orkar inte med dem och vill att de bara är tysta. Samtidigt vill jag bara vara

Jag är här. Bara för att.  Jag inte har tid.  Ibland förstår jag inte riktigt varför allt som är oväsentligt pockar på mer än det som är viktigt. Idag är det så. Bloggen drar i mig. Jag får lust att skriva en bokrecension. Baka kakor, sitta på grönt gräs och fika under den gula solen. Jag vill bara flyga rakt ut, ut i allt det gröna och stänga ögonen mot vind och sol och känna hur det smeker mig.  Jag vill så mycket när jag inte har tid.  Jag vill ta busskortet i min hand och kliva på en buss mot okänt mål.  Jag lyfter mina ögon från tangentbordet med en suck, ser det som behöver göras.  Där ute lockar sol, hav och vind. Jag vill. Jag är här. Bara för att.  Jag inte har tid.  Där ute? 

Jag tror min signatur har blivit hjärtan på tråd. Symbolen återkommer i bild efter bild, även om de ibland saknas. MEN... bildan ovan skulle inte alls få färg. Den skulle bli svart/vit och grå och var så i ett par dagar innan jag ändrade mig.  Tjejerna behöver färg!  Där de hänger på sin vägg, inte kan de vara färglösa. Det funkar inte!!! Det är ju mina tjejer eller?  Hm... min arbetsplats på golvet. Om nu någon mot förmodan skulle äga en vaxduk modell större och som inte är färgglad utan enfärgad. Vill du bli av med den? Snälla hör av dig. Mottages tacksamt av mig.  Det här är en akrylmålning!!! Jag borde stoppat där och inte fortsatt.  Jag fortsatte. Jodå, bara så att det blev totalt kaos och sabotage. De blev inget.  Jag är arg på mig själv!!!  Målade över och är missnöjd nu.  Jag var på rätt spår. Jag var en idiot som inte lyssnade på mitt inre. Nejdå, jag var ju tvungen att tala om för mig själv - det här duger inte, det går inte.  Så

Bakom Gröna Lund i Stockholm hittade vi en intressant liten del av Djurgården. Jag som bott här i hela mitt liv hade ingen aning om att detta fanns. Vi fikade på ett fik där de sålde båtskrot och prylar från gamla båtar.  Gott kaffe var det. Kakan kan vi kanske glömma. Men när vi satt där i goda ro fick maken syn på Lill Lindfors! Det gjorde min dag. Jag var så i valet och kvalet om jag skulle gå fram och säga hej, vet du jag håller just på att öva in en av dina sånger från 1973.  Men jag bestämde mig i all hast att det kändes fånigt att gå fram. Efteråt ja då ångrade jag mig.  Men jag har i alla fall fikat på samma fik som Lill Lindfors och det kändes stort.  Samt att jag upptäckte en ny del av Stockholm.  Ja, det var väl inte lika stort det. 

Väldigt många år. Jag känner mig parkerad.  Firad? Upplyst i hjärtan? Lyser det där inne? Vad gjorde jag under moln och tallkronor? Vem är jag? En vind som blåser bort som maskrosfjun? 25 år är en väldans massa år. En massa tid tillsammans. Osammans. Tillsammans. Ihop. Gifta. Familj. Nytt och bytt.  Trögt och bra.  Ja det är verkligen en massa år!  25 år precis idag och nu. 

Jag trillade dit.  Nu är jag också i vegoträsket.  Det är intressant att se allt som händer på marknaden, i form av teveprogram, kokböcker, tidningar etc.  Mycket intressant.  Jag tänkte bli vegetarian redan 1976.  Det föll. För vem ville äta mat baserat på baljväxter och rågmjöl? Om nu någon som läser detta och var vegetarian redan under 1970-talet, snälla skriv en kommentar om vad ni åt och hur ni överlevde? Det intresserar mig mycket.  Den enda kända vegetarian jag känner till från den tiden är  Mian Lodalen.  Så jag trillade dit. Det är lättare nu. Jag är gladare, mår bättre och det känns helt okej att skippa kött. Jag har inte tagit mig ur fiskträsket än.  Jag vet inte om jag vill det.  Jag får se hur det blir med det med tiden. 

"Kan jag får vara den jag är" Jag riktar orden mot mannen mitt emot.  Det har gått 26 år. Han vet fortfarande inte vem jag är. Han tror sig veta. Han skapade en bild av mig, den bild han ville ha. Han fick bara mig som jag är.  Med allt som är jag. På gott. På ont.  En människa, en kvinna.  JAG. Varför vill han ändra på henne?  Hon som är jag. Som jag trivs med. Jag vill inte vara någon jag inte är.  Så jag riktar mina ord mot mannen som inte vill förstå.  Som tror livet är en rak linje. Att gå i zick-zack är det inte tal om. Han skapar en rak linje.  Utan konflikter. Där jag ska lyssna så hans bild av mig blir korrekt.  För den bilden är jag säger han.  Hans dröm om en rak linje. 

Fan på väggen! Jag vet inte om han finns ens. Men jag är bra på att ta ut i förskott. Si och så kommer det att bli, så blir det fel och platt fall och hemskheter långt innan det har uppstått. NU inbillar jag mig inte början. Jag ogillar det grymt mycket. Jag ogillar att det kan gå fel men det kan också gå bra.  Men jag vet inte. Det räcker liksom nu.  Det är bara 3 år sedan sist. Jag tog hand om.  När vet vi, jag mer? Två veckor? Flera veckor? Varför kan det inte gå fortare? Så jag vet. Om jag måste måla fan på väggen. Om fan nu stiger in. Vem är då jag som är kvar? Ensam. När livet krymper blir få kvar.  Så tystnaden. Den jag minns som kom. När telefonen slutade att ringa.  Jag vill inte måla fan på väggen.  Jag vill måla solsken och damer.  Jag vill att telefon ringer ofta.  I många år.  Men vem är jag att bestämma? När livet krymper. 

"Det blåa huset" målad av mig 2016 När jag var fyra år, målade jag en tavla i brunt å så brun den var med en knallgul mitt, en abstrakt tavla där figurer växte fram i samspel med min farmor och förändrades i stunden. Farmor hade låtit rama in tavlan. Den hängde på hennes vägg fram tills hon gick bort 1979 och jag fick den åter i min ägo. Det är den målningen som finns kvar av allt det jag ritade och målade när jag bara var ett litet barn. Den tavla bär sina minnen och jag bär dem med mig.  En dag i förra veckan satt jag med slattar med färg, över efter annan målning. Jag tog fram min tapetrulle och rev av ett stort stycke och fram växte målningen ovan. Utan tanke, jag lekte fram något ur mitt inre. En tanke började ta form och förändrades allt eftersom. Skräckblandad förtjusning, känslor av något osannolikt, kärrväxter som tonar upp sig framför och bakom ett blått hus med svarta djupa fönster. Tomheten, saknaden, längtan, skräck... du väljer! Vad ville jag förmedla

Min älskade dam! Jo, jag älskar verkligen denna tavla, får man det om man gjort den själv? Jag sålde den. Jag är glad jag fotat den, så kan jag kanske trycka upp den en dag.  Men jag behövde pengarna, till annat.  Så jag kan fortsätta att måla mina damer.  Byggbutiken gjorde mig besviken.  Renoveringstapet. Ja den hade slutat med och köpt in en som mest liknade skurtrasa.  Så vad ska jag måla på nu? Damen ovan är dock målad på akvarellpapper av den bättre kvalitén. 

Tyresö slott Jag växte upp med slottet i mina drömmar. Jag bodde inte här, men mina fötter har alltid vandrat åt detta håll. Idag när jag inte bor i kommunen så styr min kosa sig hit , för det är något med slottet, naturen och havet som tilltalar mig. En gång firade jag midsommar här, jag har sålt glass och suttit på en filt. Fått specialvisning av slottet som ingen annan fick, känslan av att gå där bland saker och i rum där den vanliga besökaren inte har tillträde lever kvar i mig. I vinterskrud står "hon" där  det vackraste av alla slott i min värld. Där från sidan mot havet så kan jag för stunden inbilla mig att det jag ser är Maria Sofia de la Gardies 1600-tal. Men strax gör sig barnröster, pulkor och strosande människor sig påminda och tanken bryts till min egen tid.              Stämningsbild Hål i marken? Vem där? Vart var hen på väg? Vi kommer överens om att bävern bor här.  I tråden kvittrar fåglar som tror det är vår. Vi så

Idag är det tre år sedan min älskade faster gick bort.  Det är tre år utan Alfapet- och svampminnen. Det är tre år utan ångest varje gång jag lämnade henne på hemmet.  Det är tre år sedan jag hörde hennes röst för sista gången.  Det är många år utan "Bröa Ambrosia". Utan fniset när hon tagit ett glas.  Det är år utan svamputflykter.   Det är många år sedan hon undrade vad jag skulle ha till middag. Det är minnen om förr som stannar kvar.  Det är min faster som bor kvar, inom mig och  i kyrkans fönster.  Jag vet att du stannade.  Att du finns här för att hålla mig.  Så att jag står stadigt på jorden.  Tack för att du fanns! 

Jag började samla muminmuggar för många år sedan, den allra första var en mugg med Hattifnattarna, orange bakgrund. Du milde vad jag avskydde den muggen! Men jag hade fått höra att den skulle försvinna ur sortimentet, vilket den också gjorde med tiden. Så jag var tvungen att ha den. Jag gjorde stora ögon strax innan jul då muggen är tillbaka!!!!  Men snälla kunde den inte fått en annan färg? Antalet muggar har sedan den första vuxit till 22 stycken.  Jag funderar på om det räcker? Ja jösses vad man kan göra med en app! Jag har konverterat till Drottning av Vegotorpet.  Appar i alla ära, jag vet inte vad jag tycker om mig själv här, men lite roligt var det.  Eftersom Drottningar behöver choklad så hittade jag detta recept hos Gröna Skafferiet. Hur gott kan det vara? Så här gott!!! Jag hoppas bara inte Gröna Skafferiet blir arg nu om jag skriver ner receptet här, men jag tycker det var så gott så!! Förresten jag kan ju länka istället :) För då bli

Det finns stunder då livet ruskar om en så rejält att chocken sitter kvar. Dimman har lagt sig runt mig och jag är trött och vill egentligen bara sova. Sova bort all oro och tankar som idag stökar runt inom mig. Dimman har lagt sig runt mig, i själen och i hjärtat. En dimma som inte lättar trots att det nu gick bra och han är fortfarande här på jorden. För det kunde gått värre, jag måste släppa den tanken. Det kunde. Det gjorde det inte, det gick bra och maken är åter på benen efter bara ett par timmar. Men över mig ramlade år av ovilja, önskan om ett annat liv på ett annat vis, stunder då det funnits glädje och lycka, bra tider och dåliga tider ja allt det där som hör livet till. Det som kom som en chock var att jag insåg att att livet är inte här och alltid. En dag tar det slut. Jag kan inte gå omkring och önska att jag var någon annanstans och på en annan plats. Jag har mitt liv här hos dem som funnits hos mig i nära nog ett kvarts sekel. För det enda vi har är varandra.