Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...



Hej bloggen och ni som eventuellt orkat stanna kvar!

Jag trodde inte tiden KUNDE GÅ SÅ FORT!!!!
Det var midsommar när jag skrev och nu är marken vit och novemberkylan smyger sig in i varje liten vrå. Jag är kall om händer och fötter, jag fryser. 
Höstförkylningen slog till med ett brak och blev värre än någonsin. Att våga trotsa och gå ut brukar inte vara något jag ägnar mig åt, men idag måste jag. 

 De två första dagarna med förkylning tillbringades i horisontalläge, man får var glad så länge man slipper ligga så LÄNGE. Tankarna gick till dem som måste tillbringa sitt liv och kanske sina sista år i en säng. Hur klarar de det? Jag blev ledbruten och rastlös efter två dagar! Men tänk, två dagar och jag blir gnällig och rastlös. Sur för att jag bara såg familjen. Ingen att prata med och ingen ork kvar. Men det går åt rätt håll. 

Idag på FB frågade en av mina nätvänner "Vad skulle du göra om du inte vore rädd". Frågan var relevant ställd till oss som ville svara henne. 
Hennes svar som alltid klokt och genomtänkt. 
Jag tog det med mig. 
Vill jag verkligen det här tillräckligt för att göra det? 
Jag tyckte det fanns fler följdfrågor, sådana som jag anar finns där. 
Gömmer jag mig bakom ett svar för att jag inte vill tillräckligt, är rädd för att misslyckas eller vågar jag inte hoppa för att jag inte vet hur jag ska sätta ihop det jag vill göra?  
Det finns den möjligheten. 
Men.
Varför tänker jag då på det så ofta? 
Varför släpper jag inte tanken?
Varför hoppar jag bara inte rakt ut?
Flyger iväg och gör det. 

Frågorna är så många och visst jag kan skriva om det här. Det jag vill berätta. 
Men jag vill göra det inför människor för jag vet att jag kan. 
Så tänker jag att min resa är min. Kanske något privat. 
Men vill jag att den ska vara privat?
Vill jag inte visa dig där ute att det går?

Jag vill få mina bilder att flyga ihop med den resa jag gjort under en lång tid. 
En inre resa som lever. 
De som hjälpte mig på traven, jag vill så gärna ge något tillbaka. 
Om så bara en stund av mitt liv i ord och bild. 

Så här är jag igen. Kanske åter om en ett tag. 
När jag har något att berätta. 
Nu ska jag vidare, mot andra mål där utställning hägrar i bakgrunden! 
Ja kanske är det där du får ta del av 
MIN RESA. 


Kommentarer

  1. Kul med ett inlägg från dig! Visst går tiden fort! Alltför fort! Jag har ett telefonsamtal jag borde ringa, men ack så svårt att lyfta luren!
    Adventskramar Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh... ja vad hände? Jag vet inte... så mycket och så mycket och lite och stressigt mellan varven... ibland önskar jag varmt att jag vore singel... ingen som stör.. men vill jag det? Nej jag tror inte det.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Pock pock sa det... fast jag har inte TID.

Även löven faller inte långt från trädet