Inlägg

Visar inlägg från 2014

En lång tystnad, vad hände?

Bild
Hej bloggen och ni som eventuellt orkar läsa. Kommer ni ihåg mig? Jag hoppas det. Jag har inte glömt. Inte helt. Det var lite av en chock när jag förstod att jag inte tittat in i min egen blogg på över en månad. Vad var det som hände? Jag tappade inte orden, inte heller lusten för att skriva men min hjärna pockade på att pennan skulle användas till annat än ord. Så mina kvinnor, damer, tjejer med hjärtan, regnbågar, krulliga hår, långa och korta, de som bara kikar fram eller hon som försköker åter kalla ljuden som bildas för att orden ska nå fram. Alla de tog plats. Tiden räckte inte till för mig och mina ord. Där var Hilda som försvann utanför ramen och landade på prickiga kuddar i kolosalformat, där var Kringlan, Sprudla och Gnistra som satt på sitt inramade moln och inte riktigt vågade kasta sig ut på äventyr tills en dag då min modiga väninna vågade ge dem luft under vingarna och kastade dem ut i rymden. De landade tillslut tillsammans med den försvunna Hilda och här fick vår sag…

Prosit, Attjo och Kloker eller hur det nu var?

Bild
Det var den 13 juni 2014 och jag skulle åka till kyrkogården för att tända ljus. Det var också en av de allra regnigaste dagarna så jag kom inte iväg. Ljuset fick tändas hemma. Alhelgonahelgen står för dörren och denna gång är jag genomförkyld. Minnet av de som lämnat oss får lysa här hemma. 
När jag tände ljuset ovan kändes det bättre. Lite bättre. Så undrar jag varför vi måste ha en speciell dag för att minnas. Jag minns utan denna dag. Det händer, att tanken far i mig att nu måste jag berätta. Så  minns jag om att du inte finns mer. Jag kan inte berätta om allt som hänt mig och de mina. Jag kan inte berätta om svampar och annat som jag vet att du gillade. Jag kan inte ens ringa dig. 
Känner mig rätt sorgen på något underligt vis. Troligen för att jag står inför en nu vecka med massor av sång och då blir jag förkyld! Jag tror inte det är sant. Jag ska inte vara sjuk, på inga villkor. Det finns likosm inte i min tankevärld. Andra gången på en månad. 
Jag syr! På en dräkt sonen ska h…

Det händer något, magen knyter sig och

mår riktigt illa. Jag läser med stigande fasa. Jag ryser ner i fotknölarna och känner hur musklerna spänner sig i min kropp. Håret reser sig på armar och huvud. Rysningar över vad sociala medier gör med oss. Hur vi tycker och tänker helt offentligt utan att tänka efter. Skriver det som för stunden känns riktigt och rätt, vi puffar och stöttar den som har haft det svårt eller har det svårt, vi skäller på mobbarna och andra som orsakar smärta till offerkoppen. Ignorerar den som behöver mest stöd för att hen är tyst. Bryter livslånga vänskapsförhållanden för att din vän plötsligt inte stämmer med din bild av hen. Jag ryser ner i fotknölarna. Av allt det som rör sig där ute. Ord som fäst på pränt i evighet. Jag blir rädd för dig som troget återkommer med dina medhåll, jag blir rädd för dig som aldrig uttrycker vad du tycker, jag blir rädd för dig som smyger runt och tolkar och aldrig syns. Jag blir rädd att bli tolkad på något vis som jag inte är. Hur kan jag veta vad du och du tycker där…

Det händer, det händer något som jag inte

Bild
riktigt förstår… var kommer bilderna ifrån? Ut genom min hand och ner på pappret. Önskar jag var så i allt, att det bara kom. Så är det inte riktigt men trots allt, jag gör mitt bästa och njuter. Allra helst av att fått denna gåva att kunna teckna.

men samtidigt blir bilderna till något som rör om mitt inre. Jag fick frågan: kan du inte teckna män också. Jag har försökt några gånger. Det går inte. Jag tror de gör sig bäst utanför mitt skapande. Det är som de inte vill ta plats på mitt papper. De kanske helt enkelt inte trivs där. Eller jag kanske inte trivs med att teckna dem? En annan frågade eller snarare tyckte: Du är kvinna du kan inte teckna kvinnor då!  Tabu. Punkt slut. Jag ids inte ens svara. Det gjorde bara ont. Påstendet. Utifrån min synvinkel. Vad är det som är så farligt med kvinnor att jag inte ens får teckna dem?

Jag tycker inte om att bli ifrågasatt i mitt skapande. Konstruktiv kritik alltid välkommet. Men inte förbud,  undringar och stora VARFÖR!

Kanske är det därför…

Höstdag så vacker

Bild
Konserthustrappan. Människor. Färger. Människor som går omkring, som sitter, som ser lite smått förvirrade ut med kartan i hand. Andra fotar det de ser.  Lite turistit så där som det brukar vara.  Någon med blicken i mobilen.  Samtal på trappan.  Tjuvlyssnar så gott det går.  Trevligt sällskap och samtal.  Det är en fin dag.  En riktigt fin sensommardag i september.  Fåglar som dricker vatten ur fontänen. Fåglar som flyger.  Vad letar de efter? Gula lyser kantarellerna som säljs med rop.  Det myllrar.  Det är som det alltid varit på Hötorget en hösteftermiddag.  Biografen, PUB… minns inte hur mycket som är nytt. Snart är det biopremiär. Ser trevligt ut. Det är en fin eftermiddag.  Vi njuter i solen.

Det är sensommardag.  En sensommardag i mitt liv. Så sätter du muggen under mitt ansikte, det eviga. Det tar aldrig slut. Det skramlar av mynt.  Jag vaknar till.  Du har lärt dig ett nytt ord.  Krona! Du säger inte bara tack så mycket.  Jag orkar inte. Jag orkar inte en enda kaffemugg til…

Hej bloggen och ni som enventuellt orkar läsa här inne :)

Jag känner mig rätt trött på både mig själv och den här bloggen. Jag har skrivit om allt det som berör mig under många år, från sorg till glädje. Idag vet jag sällan vad jag ska skriva om. Jag känner mig som en evig veckotidning där säsongens reflektioner återkommer år efter år. Det blir aldrig något nytt. Jag ställer krav att leverera, krav på mig själv. Jag kan sitta och peta med en mening i evighet. Tänka att nu måste jag verkligen komma med något nytt, inte samma gamla ord. Jag kanske borde skriva om odling? Om kläder? Om sådant som människor gillar. Det blir genast problem jag har ingen odling och kläder är ett nödvändigt ont men rätt roligt. Jag är inte ett modelejon. Jag kan skriva om mina tankar som drar och spretar åt alla håll. Om försöken att koncentrera sig i stunden. Jag kan skriva om att försöka strukturerar mitt liv som också spretar hit och dit. Jag kan skriva om hur jag tappar modet och inte vågar, om stunder då jag ställer så höga krav att jag låser mig i ett skruvs…

Att sälja sig själv till vilket pris som helst?

Bild
Det är en av alla dagar i mitt liv som jag överväldigad sagt ja, då menar jag med ett stort JA. Glad överväldigad, väldigt nöjd… ja men det här är toppen! Det är rätt väg. I glädjens tecken. Så glad. Att bli tillfrågad.

Det är en av alla andra dagar i mitt liv som tanken från handling till eftertänke kommer i kapp mig. Frågan som följer är. Vad har jag sagt, vad har jag tackat ja till. Vem är du som frågar. Vad som står bakom. Jag vet inte.

Jag ställer frågor. Flera frågor. Jag vill veta till vem jag säljer mig. Känner att något växer i mig, när jag vågar ställa krav.

När det står klart för mig vem du är, varför du vill ha min bild mot reklam inom en liten krets. Då känner jag att detta är fel.

Varför ska jag sälja mig billigt? Varför ska jag för inget genom min bild locka kunder till dig? För välgörenhet? För att du tror det är bra för mig? Jag har hört det för. Det brukar inte leda till något bra.

Idag är det en sådan dag, då jag är stolt över mig själv. Att jag vågade ställa krav …

I väntan på Ebba och musikens vingar i en kyrka.

Bild
I fjärran kom så Ebba, färjan som skulle ta oss ut till en ö i Stockholmsskärgård. Det var många långa år sedan jag for över vattnet till den ön. En gång var jag där rätt ofta. Goda vänner som lät mig följa med ut. Det kändes lite konstigt att fara dit igen, visste inte riktigt vad som väntade mig. Det var sig nästan likt. Visserligen fanns inte alla vänner kvar längre. Livet är så någon går och andra kommer till. Två små tjejer som gladeligen nog hade lekt hela eftermiddagen om det nu inte varit så att vi skulle på konsert. Och om de fått igång mig. Det känns lite som om jag inte är så bra på detta med småbarn längre.



Äntligen fick jag höra en av mina favoriter live. Sonja Aldén. Hon sjöng flera av mina favoritlåtar och en hel del Ted Gärdestad. Ibland vill jag behålla dessa stunder. Låta dem stanna upp och vara förevigt. Den här gången bestämde jag mig för att njuta fullt ut. Utan att försöka studera teknik och koreografi. Jag lyckades nästan i mitt försök. Det är inte lätt att låt…

Värme, värme och stjärnströssslad resa och andra funderingar

Bild
När fotografen lyste med sin frånvaro finns bara en lösning, att ta en selfie! Inte behövs fotografen då, att ropa på denna var lönlöst i blåsten. Muren bakom matchar lite och skyddade mot den värsta vinden. Här kunde jag stannat länge, drömmandes bort i tankar. Jag är bra på att fladdra bort i tanken. En gåva jag tror jag bör vara aktsam om eller?



Det här är en del av Turning Torso! Jag funderade över om folk verkligen törs bo där? 54 våningar högt. Jag fick svindel nerifrån marken. Nåja, jag ska inte flytta dit. Bredvid detta hus fanns hittade vi "Green" en mycket intressant matbutik som vi hann med att besöka två gånger och även handla i. Allt är ekologiskt eller med minsta möjliga e-ämnen. Här lärde jag mig vad jag ska titta efter när handlar i andra butiker. Tyvärr finns inte "Green" än i Stockholm. Besöket i Malmö skedde under andra hälften av den 8 dagar långa tur vi gjorde. Den första delen spenderades på Öland, vilket var både kul och annorlunda. Där träf…

När livet är skörare en spindelns tråd mellan lövens grenar en sommardag

Bild

Egotrippat inlägg nr 3

Bild
Minns ni mina egotrippade inlägg för länge sedan? Jag minns knappt själv vad jag skrev då. Lite som den jag är eller trodde mig vara då. Egentligen är det kanske dumt att skriva en massa egotrippade inlägg? Ja menar, till vilken nytta finns de? De där inläggen. Då när jag skrev mina två tidigare egotrippade inlägg märkte jag direkt att lässatistiken ökade enormt och sedan dess har de toppat statistiken för bloggen. Ja, var det så intressant att läsa om VEM jag då trodde mig vara? Nej, jag hittade inte på, varken då eller nu. Det är väl bara så att saker förändras över tiden. Ibland är man den man tror sig vara, ibland den man vill vara och ibland den som andra tror man är. Nu är jag inte säker på om det är så att andra har en massa tankar om VEM jag är. Jo en del kanske. Ibland. Det är sådana stunder, när jag får en kommentar eller tanke från någon annan som jag undrar, varför frågar du inte istället? Så svarar jag efter bästa förmåga om jag vill svara. Ibland vill jag behålla mig fö…

Ibland får jag en stor lust att vända ryggen till

Bild
... bara gå rakt fram, kanske svänga av på den där stigen där blåbärsblad lysser gröna, där stigen kantas av nedfallna kottar, långt där framme finns en ny stig. I mig växer lusten att hoppa från sten till sten på en strand. Göra det där som får lusten och orken att växa. För i mig finns hon som vill så mycket. Hon som vill räcka till för sig själv. Visst är det så att den där stigen finns? Den måste finnas. Jag tror den finns. Det händer att jag tänker att jag skulle vilja hitta mina platser att sitta på, de som ger ro. Lite som Liv gör, när hon skriver om sina rofyllda platser . Jag vill hitta min plats för tanke, för målandet. Jag tar ofta med mig block och pennor, ibland fylls väskan av block och vattenfärg. Ofta finner jag inte den ro det krävs för att sätta sig ner i sommaren och teckna. Kanske är det så att tanken och tecknandet är ett. De behöver ro i ensamhet. En plats att rymmas i. En plasts där jag kan vara bland andra men samtidigt i ro. Där jag kan få ljuden, ljuset och …

MOBILVÅNDA

Piiip… hon vrider på huvudet och lyssnar. Tvekar mitt i rörelsen. Måste hon kolla nu, exakt nu vem som piper. Piiiiiiiii… ljudet tycks höjas för var sekund hon tvekar. Du säger hon, jag ska bara kolla. Tyst. ”men hej_”. Hon har redan börjat tala, börjat släppa taget om mig. Mobilens envisa surrande känns som ett övertag. Ett övergrep nästan. Någon inkräktar. Någon viktigare än jag.

Jag mår illa när nästa pip kommer, gång på gång avbryts samtalet vi nyss höll för pipet i en mobil. Jag går bredvid. Vet inte vad jag ska säga. Du det är viktigt säger hon, är det ok. Jodå det är väl ok, kanske men inte helt.

Jag hör orden och skratt. Viktigt? Ett vanligt samtal, ett sådant som man suddar bort och pratar om inget och allt. Vardagssamtal. Ja det kunde varit något viktigt för dig. Som att det blir ett avbrott för dig så du slipper kommunicera med mig!! Jag blir nästan arg. Tänker på att vi ses så sällan att mobilen bör vara avstängd.

Jag ringer dig en annan dag. När hon ringer. Du säger hon…

Creperiet i Molstaberg,

Bild
Vi åkte till Creperiet i Molstaberg utanför Gnesta. En knallgrön husvagn ombyggd till pannkakskiosk! Vad kan vara bättre?

Fransk cider, å så gott!!! 

Crepe med banan, cocos och chokladsås Mums!!!
Maken åt denna, med valnötter, honung och citron. Han tyckte det var gott!

Det syns nästan att jag fryser, det var kallt!

Hästar, hästar... de väcker minnen från flydda dagar.


En vägg, ett dass. 

Kanske är det så här det ska vara? Lite udda, lite vanligt, lite hur som helst. Det här var ett mycket trevligt ställe. Som jag gärna åker till igen.  Mycket gott. Mycket trevlig personal.  Mycket allting av glädje. Jag är bara lite ledsen över att vi inte kunde stanna och lyssna på musiken.  Kylan blev för mycket för mig, som inte hade haft förstånd att ta med varma kläder. 

En paus är en paus är en paus

Bild
Det blev en ofrivillig paus från skrivandet och bloggandet. Efter att sommaren smög sig in med regn och rusk, konsert och midsommar så har jag helt enkelt inte känt för att skriva. Jag kommer igen. Det vet jag. Någon gång. Fast ibland. När det hänger gråa moln över mitt huvud så har jag inte någon större lust att ta till orden. Jag fastnade i litteraturen, i målandet, i funderingar över mitt eget liv och vad jag egentligen håller på med. Förutom en kropp som bråkat, med huvudvärk och underliga krypningar i armar och ben så mår jag bara bra. Så åter kommer jag snart. Med nya tag!

Trevlig sommar önskar jag er alla!

Vit är min värld av kläder, de gör sig bäst på en galge.

Bild
Jag vet inte om det kan vara så, men jag har gått in i en vägg av rampfeber. Den ledde till att jag fick småpanik och havslängtan när jag skulle prova kläder. Jag är ingen vän av vitt. Kläderna i sig duger. Det är frånvaron AV färg - jag får myrkrypningar i benen och rysningar av att behöva se ut som ett vandrade spöke eller än värre en brud. Det är inte jag. Inte ens för en timme eller så! Jag känner mig som en gräddbulle! Strumpor letades fram och yes! Jag hade benvita strumpbyxor - trodde jag... öh det var visst leggings. Ratade dem direkt. Fram med helvita - öh leggings IGEN!! De får duga. Känner mig än värre och börjar larvsjunga "Här kommer Fritjof Andersson" medan jag hoppar fram som en groda... blev det bättre för det? Inte ett dugg. Nu kände jag mig som största semlan i världen! Varför i hela världen finns det en sopran 2 stämma? När man provar kläder så kommer det ena eller andra upp i skallen som inte bör funderas över. Det går bra. Det gör det. Att sjunga den st…

Solen lyser även över liten tuva och där så vill jag bo med dig och dig

Bild
När valresultatet landar på min skärm från det EU-val som vi nyss deltagit i, stannar mitt hjärta i förtvivlan. Det känns som bilder från historieböckernas sidor kastar sig in i  min verklighet. Trampet och ropen skallar från ekot av tider som var verklighet för människorna ute i Europa för över 70 år sedan. Människor som vill ont, som vill sluta sina gränser och värna om det som är deras. Jag drar mig till minne ett barn från ett annat land som började i vår klass och hur väl hon mottogs. Idag blåser det andra vindar över oss. Jag hoppas de vindar som är starkare och fyllda med kärlek, medmänsklighet, hopp och förtröstan sprider sig snabbare. Att de bruna vindar som blåser avtar. Jag var rädd i går morse. Jag var rädd. Rädd för det som kan hända. Det som många tror är lösningen. På vad? Att du och du inte vill leva med mig och mig på vår gröna vackra tuva i världsrymden? Att du som delar planet med andra människor, som sitter vid sitt bord i en stuga vid sin tuva. Du som vill kasta …

Min process i bilder

Bild
Det började med en bild av en dam i en soffa.  Fortsatte med två till och en palm i kruka.  Växten för att väga upp tomheten i högra hörnet.  Här hade jag redan fyllt i min blyertsskiss med svart permanent penna.




Att sätta färg är inte så lätt.  Det får växa fram. Men rödhåriga skulle damerna vara. Det är liksom mitt enda val. Om det inte blir brun eller svarthåriga.  Inget ont i blonda. Men det är som om när jag försöker på mig att måla blonda kvinnor så tappar de alla energi.




Två bilder som visar färgens tillväxt. 


Klar, tror jag. Men man vet aldrig. 

(PS. Mina bilder stannar här.)

... och hur tänkte du då?

Bild
och hur tänkte jag?
Jag vet inte.
Att gå vidare är svårt.
För hur går jag vidare?
När du vet? 
Det du aldrig borde fått veta. 
?

Jag erkänner från botten av mitt hjärta

Bild
Jag och växter hör inte ihop. Jag funderar allvarligt på att i mina krukor sätta små vackra skyltar med blommor på - de vissnar inte, de dör inte, de kräver inte omsorg, de behöver aldrig vatten, de står blommande året om. Är inte det en bra idé? Jag och växter är inte en bra kombination, som jag trodde det var.

Jag erkänner att jag gärna vill odla. Jag erkänner att jag ofta tappar tålamodet. Det växer för långsamt eller så får hela härligheten LÖSS.

Jag erkänner härmed, svart på vitt att jag:

Mycket hellre målar tavlor, skriver och sjunger. Med handen på hjärtat lovar jag att i fortsättningen ägna mig åt det jag kan. Att vara nyfiken på nya saker men förkasta dem om jag inte gillar det. Jag lovar att i fortsättningen vara mig själv trogen. Följa mitt hjärta och min själ (om nu inte det är samma sak). Jag lovar att aldrig mer ta på mig löften som att försöka få krukväxter och odlingar att frodas i den omsorg jag inte kan ge dem. Jag överlåter härmed odlingen och mina krukväxter till …

Talängslan, tankar kring "En talande tystnad" av Bo-Arne Skiöld

Bild