Solen lyser även över liten tuva och där så vill jag bo med dig och dig

När valresultatet landar på min skärm från det EU-val som vi nyss deltagit i, stannar mitt hjärta i förtvivlan. Det känns som bilder från historieböckernas sidor kastar sig in i  min verklighet. Trampet och ropen skallar från ekot av tider som var verklighet för människorna ute i Europa för över 70 år sedan. Människor som vill ont, som vill sluta sina gränser och värna om det som är deras. Jag drar mig till minne ett barn från ett annat land som började i vår klass och hur väl hon mottogs. Idag blåser det andra vindar över oss. Jag hoppas de vindar som är starkare och fyllda med kärlek, medmänsklighet, hopp och förtröstan sprider sig snabbare. Att de bruna vindar som blåser avtar. Jag var rädd i går morse. Jag var rädd. Rädd för det som kan hända. Det som många tror är lösningen. På vad? Att du och du inte vill leva med mig och mig på vår gröna vackra tuva i världsrymden? Att du som delar planet med andra människor, som sitter vid sitt bord i en stuga vid sin tuva. Du som vill kasta ut dem som inte är som du. Men du tänk lite efter, är jag inte som dig? Jag har en kropp, en hjärna, ett hjärta, familj, barn, vänner, sambo, särbo, kusiner, mostrar, ett jobb, inte ett jobb, kanske lite bättre än någon annan eller kanske lite sämre än någon annan. Jag är en människa. Jag föddes till vår gröna tuva en gång för att få vandra här i fred och ro. Att sitta under min korkek och njuta av mitt liv. Jag vill inte vakna en dag och behöva gömma mig. Jag vill inte att du och du och mig och dig ska vakna med rädslan för bruna stövlar som klampar in i mitt liv och säger: DU är skyldig till det du inte är skyldig till. Jag vill bara se min gröna tuva till planet fylld av kärlek och grannsämja. Där ALLA är VÄLKOMNA vem du än är. För vi är alla människor på vår planet. Att älska sin nästa såsom du älskar dig själv har aldrig varit mer aktuellt än idag.