Blomman får stå för den skira ängslan när våren tittar fram likt ängslans tal. Jag fick en text i min hand, skriven av Bo-Arne Skiöld ”En talande tystnad”. Den första tanken som föresvävande mig var att den här texten kommer, naturligtvis att handla om att vara tyst och snäll. Att tala skulle vara, som jag lärt, något man inte gjorde. Att vara tyst, snäll och inte ha åsikter. I den här texten skulle jag få det bekräftat, det var jag helt övertygad om, för talet är till för dem som är ”något” och inte för mig. Med dessa tankar i bakhuvudet och suckar från det förflutna där åsikter och kunskaper mottogs med du ska vara tyst, det där stämmer inte, andra kan mycket mer än du. Bakom en dörr hörs toner från ett litet barn gömt i mitt bakhuvud. Ett barn som skulle stå bakom en dörr, för att slippa exponeras inför andra. Bekräftelsen var ett faktum ”jag var flickan som inte dög”. Tonerna tystnade med tiden och flöt ut i tomma intet. I ensamhet växte sången och slöts så ...
Varför jag använder GULT! Jag tycker inte om gult... jag tycker faktiskt inte alls om dessa bilder. De bara kom till mig. Jag är inte ens vän med dem. Den översta till höger, den skulle jag försöka få proptioner på så jag drog linjer efter alla konstens regler och NU känns det inte som JAG. Den trehövdade kvinnan (nej så illa är det inte, de är väl bara tre personligheter i EN känns bara FÖR GUL, FÖR RÖRIG. Kvinnan i högra hörnet! Ingen aning om varför den blev så... fick väl en släng av att jag skulle testa kroki och fegade ur eller något liknande... där blev det för mycket gult igen. Maken bli galen på alla mina kvinnobilder. Nästan så jag förstår honom. Måttet rann över när jag försökte mig på kroki! Vad vill han ska jag teckna män istället? Det roar inte mig. Jag kan inte, de ser oftast ut som tomtar i vardagskläder. Eller än värre, vill han se män som ätpinnar med knopp upptill? Ungefär så känns det att teckna av män. Jag har liksom inte bilden i huvudet av dem. Just nu är jag...
Idag är en dag då det mesta går i moll. Jag är trött. Igår dansade jag och åt god mat. Dagen efter för ofta med sig en tomhetskänsla och det är nära att jag blir till en klättrande "gubbe" på väggen. Bokhögen växer eftersom jag inte kan sluta att dra hem böcker från bibblan och tillbaka igen för att dra hem en ny hög. Detta pågår samtidigt som jag mer än gärna köper böcker på loppis! Det är inte en bra kombination. Jag har faktiskt bara två ögon och en hjärna som kan läsa EN bok i taget. Det där med att ha flera på gång samtidigt har jag slutat med. Ingen idé! Inte efter förra boken jag läste och upptäckte att karaktärerna fått eget liv och blandade ihop sig något så vansinnigt att jag var tvungen att skärpa mitt läsande. Men ack ja, nu läser jag Vinterträdgården av Christine Falkenland. En bok som har ett klart lite gammeldags ton över sig, det är mysigt med språk ibland. Jag tycker om böcker som inte är självklara, böcker där språket blir till poesi och metaforerna frod...
Kommentarer
Skicka en kommentar