Nu kliver jag in i min lilla knasiga blogg efter min paus från allt vad ord och syberspace heter!
Ja, här sitter jag. Framför ett herbre i Finland (Fölisön) det här var en riktig härlig plats! Jag gillar gamla hus. Jag gillar att sitta på stenar och vifta med armarna likt kvarnvingar. Maken påstår att jag viftar för mycket när jag pratar... gör jag? Kanske det, men det är nog bara när jag känner mig bekväm. Ibland viftar jag kanske så mycket att någon stackare träffas av mina armar ;) Men vad har jag fått den genen ifrån? Svenskar viftar väl inte? Eller? Eller kanske är det den där tyska genen från 1700-talet som spökar i mig? Jag ville bara visa fotot som en symbol att jag har viftat mig tillbaka igen. Jag kom att tänka på en liten tjej i föreskoleåldern, fast på den tiden fanns det nog ingen förskoleålder, man var bara barn helt enkelt. Min ena faster påstod att jag var ett mycket lustigt barn. Jag är benägen att hålla med henne för nog var jag lite udda för min ålder. När andra barn sprang från djurinhäng till djurinhäng på Skansen så sprang jag mellan gamla hus, gamla hål