Nu kliver jag in i min lilla knasiga blogg efter min paus från allt vad ord och syberspace heter!



Ja, här sitter jag. Framför ett herbre i Finland (Fölisön) det här var en riktig härlig plats! Jag gillar gamla hus. Jag gillar att sitta på stenar och vifta med armarna likt kvarnvingar. Maken påstår att jag viftar för mycket när jag pratar... gör jag? Kanske det, men det är nog bara när jag känner mig bekväm. Ibland viftar jag kanske så mycket att någon stackare träffas av mina armar ;) Men vad har jag fått den genen ifrån? Svenskar viftar väl inte? Eller? Eller kanske är det den där tyska genen från 1700-talet som spökar i mig? Jag ville bara visa fotot som en symbol att jag har viftat mig tillbaka igen.

Jag kom att tänka på en liten tjej i föreskoleåldern, fast på den tiden fanns det nog ingen förskoleålder, man var bara barn helt enkelt. Min ena faster påstod att jag var ett mycket lustigt barn. Jag är benägen att hålla med henne för nog var jag lite udda för min ålder. När andra barn sprang från djurinhäng till djurinhäng på Skansen så sprang jag mellan gamla hus, gamla hål i väggar och jag kollade bara på ekorren! Husen var mer intressanta, speciellt om jag fick gå in i dem. Det var "köken" som facinerade mig något enromt. Sängar med "gardiner för" var också något som en liten 60-talstjej inte riktigt begrep sig på. Långt senare fick jag veta att "gardinerna" hängde där för att hålla kylan borta. Att de varken hade avlopp eller rinnande vatten tyckte jag var konstigt. Jag hade nog gärna flyttat till Skansen om det bara hade gått för sig.

Jag ritade hus, men mina hus hade aldrig en framsida. Bara två våningar och några rum som jag fyllde med möbler. Om det någonsin flyttade in några fantasipersoner i dessa hus minns jag inte. Mina hus var som dockskåp, för det var så hus såg ut trodde jag.

När jag blev lite större utökade jag mitt husintresse till att bya hus och hem till mina dockor. Till och med mina pappersdockor hade möbler ibland. Mina plasthästar fick en gård med stall! Tänk om instagram hade funnits på den tiden och jag hade fått möjlighet att åtminstone bevara mina alster i bild. Nu finns de bara som vaga minnen i mitt huvud.

Vad hände nu med mitt intresse för hus? Ja, absolut inget alls. Jag blev kartritare istället för att senare inse att jag var på totalt fel ställe i livet och då ville jag bli etnolog. Det där gamla var intressantare än att rita kartor.

Och vad göra som etnolog? Ja, på den vägen är det och kanske borde jag tagit itu med drömmar som var starkare än gamla hus och etnologiska undersökningar när jag visste att egentligen var inte detta jag.   Att sitta still på kontor och tänka på kartor, nja... etnologi jo... men det borde varit annat.

Men eftersom saker och ting inte blev, så får jag inte hänga läpp för det. Livet är trots allt härligt att leva!!! Tillbaka är jag och jag lovar mig själv att hålla löftet att tänka efter före innan jag skriver om mitt liv igen.


Kommentarer

  1. Ha, ha!
    Du ser ju ut som om du tänker ta hela världen i din famn ;) Fint att du är tillbaka och att uppehållet blev kort.
    Kartritare? Mina tankar går osökt till orientering... men antar att jag är ute på ett sidospår *skratt*.
    Ha nu en skön helg, fortsätt att krama dig själv och alla andra!
    kramen
    /Sus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ritade byggnadskartor, plankartor i nästan 13 år och höll på att bli galen av det.... Idag begriper jag inte varför jag inte gjorde det jag ville istället. Orienteringskartor har jag aldrig ritat. Tillbaka och jag omfamnar nog hela världen! Lika bra att göra det så jag inte glömmer krama om någon ;)

      Radera
  2. Härligt med dina inlägg igen!
    Kram Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram Karin!! :) Nu är det ok igen och allt lugnade ner sig.

      Radera
  3. Flott at du er tilbake! :-)
    Takk for at vi fikk være med inn i din barndoms verden et øyeblikk. Fine og morsomme refleksjoner. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Kul du gillade det! Nu fungerar det igen att kommentera, det var skönt tycker jag. Toppen att du tar dig tid att läsa vännen!! Massa kramar!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

25 år är en väldans massa år det...

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!