Egotrippad tant eller bara jag?


För det här är jag. Inte i ett nötskal men nära på. Inte hela jag. Små fragment av mig. För visst är det så att en del vill jag ha för mig själv. 
Att skriva ett egotrippat inlägg om sig själv är inte något som jag kom på själv. Inspirationen fick jag från Persilja, förövrigt tycker jag ni ska kika in där. Man blir glad av alla färger, av vovve, av tonårsbarn och jag tror bestämt att hon är Den norrländska prärirens gudinna i inredning.

Så vad vill ni veta om mig?

Jag har fobi för daggmaskar och hoppar likt en kråka så fort de ligger på asfalten och krälar.
Jag är rädd för myror.

Jag tycker att ormar är vackra djur och kan lugnt stå och stundera dem på nära håll. En paradox med tanke på min maskforbi kanske? 

Jag tycker inte om köpcentrum. Ska jag handla vill jag helst göra det på morgonen innan ALLA andra kommit på samma idé. Däremot älskar jag att gå i matbutiker i andra länder. Köper alltid hem te vart jag än kommer. Jag samlar på recept som jag sällan använder.

Jag övar mig på att inte ta mig själv så allvarligt och släppa mig själv lös. Att våga med andra ord. Det funkar sådär. Det kan kanske bara bli bättre!

Jag kan fort bli trött om det blir för rörigt omkring mig. 

Jag är tycker om att sjunga. Skulle kunna göra det dygnet runt om det bara gick. 

Jag vill så gärna lära mig att spela piano så att jag kan kompa mig själv. Någon som vill lära mig?

Jag älskar att läsa och samlar på böcker. Min läsbokhög är enorm.

Jag vill flytta tillbaka till Söder i Stockholm. Det är något speicellt med den stadsdelen.

Ibland förvånar jag mig själv och åker hiss 15 våningar och går två trappor för att titta på utsikten. Eller går med ut på krogen trots att jag egentligen inte ens törs. Jag befinner mig plötsligt bland en massa folk och överlever. Att våga är att vinna och för varje gång vinner jag något bra. 

Jag tycker om att fundera, analysera. Lite för ofta kanske. Tror det beror på att jag är halvfärdig etnolog.  

Jag fotar brunnslock, dvs sådana som finns på gator och torg. Det är en hobby som började som en slump för några år sedan när vi var i Tallinn. Titta så vackra de kan vara, detta lock är från Riga.


Jag har för många idéer och saker jag vill göra. Hur hinner man?
Jag tycker om att: sjunga, skriva, pyssla, baka ibland, läsa och vistas i skog och mark.
Jag tycker plötsligt om att springa. Yoga kan vara riktigt rogivande och gör gott för kropp och själ. 

Hade jag obegränsat med pengar skulle jag köpa ett slott och skapa en plats för sång och kultur.

Tillsist, det som är det största i mitt liv.

Jag sjunger i kör sedan några år tillbaka, jag tar sånglektioner titt som tätt och jag älskar det. Jag skulle bara önska att jag kom över muren som håller mig tillbaka, muren som jag byggt själv. För någonstans inom mig vet jag att jag kan mer än vad jag visar utåt. Kören och min härliga sånglärare Rita, ni räddade bokstavligen mitt liv och har fått mig att börja leva igen. Kram på er alla!! 











Kommentarer

  1. Det är så härligt att du skriver äkta och öppenhjärtligt om dig själv, mer sånt, det är trist med folk som alltid bara visar en fasad utan att berätta om såna saker som gör att de är den de är :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här är nog många små delar av mig, jag tror jag har många gemensamt med andra. Det är inga delar som jag håller inne med, många vet vad jag kämpar med andra kanske inte tror att det här är jag. Jag vet inte. Jag håller med dig, det finns en baksida hos alla, att enbart visa det fina och vackra utåt är i mina ögon fel för det ger signaler som kan få andra att tro att de inte duger som de är. Jag tror ärligt att bloggar med enbart det fina och vackra kan få många på fall. Lika bra att visa vem man är utan att säga för mycket.

      Radera
  2. Ja jag läste i en tidning att folk blir deppade av FB, för många skriver " grillkväll med finaste vännerna " istället för att skriva : grillar med vänner, men köttet blev bränt och en telefonförsäljare ringde, grannen störde med gräsklipparen och hunden kissade inne ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. FB är värre på något märkligt vis. Ibland blir jag ledsen över att många tycks leva sådana rika liv... men å andra sidan så är det väl bara utsidan av dem själva de visar. Varför är det så farligt att visa att man faktiskt kan vara svag, trött, ledsen, det kan gå åt skogen det man gör, man kan lyckas, man kan glädjas. Om man bara visar en sida har man gått miste om det mångfasetterade i livet som finns hos oss alla. Tycker i alla fall jag.

      Radera
  3. Fint blogginnlegg, Ann-Charlotte! Jeg elsker å lese dine tekster, de gir meg alltid ett eller annet. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Härligt Else Mari! Idag blir det inget blogginlägg - Kolmården hela dagen och kom nyss hem.

      Radera
  4. Underbar text och kul att lägga ytterligare lite pusselbitar till det som är en del av dig..

    Kramen
    Liv som fortfarande vet att vi ska ses i klätterträdet, det har bara varit lite mycket som hänt under sommaren men efter nästa helg så är jag på plats för att njuta Stockholm igen.. och då bokar vi in nåt tycker jag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen fara, här har det varit semester med ovanligt många resor. En vecka kvar för maken men sedan så är jag fri ;) Vi får bestämma en dag att ses i klätterträdet.

      Brukar du gå på Filharmonikerna i det gröna? Vi ska gå dit, det har blivit en tradtion.

      Kramar tillbaka!

      Radera
  5. Kära Ann-Charlotte! Fina, goa, underbara du! Vad härligt och öppet du skriver om dig själv! Du är verkligen en kontrastens kvinna kan man märka! Jag blir självklart extra glad och rörd när du skriver att sången betyder så mycket för dig! Du skall veta att det alltid är lika roligt och inspirerande när du kommer och sjunger hos mig och du är en tillgång i Christians kör! Massa kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

En bok recension