En paus i etern...

det är vad jag vill ha nu. Jag orkar inte med orden för stunden. Det känns så hopplöst fel, jag ångrar verkligen det jag skrev om mitt liv. (inlägget är borttaget) Jag ångrar inte att jag var ärlig och öppen om det men jag ångrar verkligen att jag inte lät min make läsa det innan utan efter att jag publicerade det. Det var verkligen dumt gjort av mig. Det dummaste jag någonsin gjort i mitt liv. Han säger att han tar det med ro och han visste egentligen om allt det jag skrev. Han kanske inte trodde att jag skulle skriva om det inför öppen ridå. Nu är jag tyvärr på gott och ont den som tycker att öppenhet är bättre än att vara en mussla med allt som sker i livet. Allt det jag skrev om har jag lagt bakom mig och vi går vidare tillsammans. Jag har bara så dåligt samvete att jag för stunden inte vet vart jag ska ta vägen. Vet inte ens vem jag kan prata med för att få ordning på alla dumma tankar som far runt inom mig. Ibland gör man dumma saker i livet. Att berätta om sitt liv är kanske inte en stor sak, jag är inte ensam om att göra det. Kanske gör det mest ont för att jag inte vet vilka som hann läsa inlägget innan jag tog bort det.

Jag tar en paus och ska grunna över vad jag i fortsättningen vill ha denna blogg till. Det tar nog ett par dagar.

Jag kommer tillbaka en dag inom kort! Kram till Er som orkar läsa.

Kommentarer

  1. Om det är nån tröst så hann jag inte läsa det.. och kanske inte så många andra heller..
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet några som läst och tyckte jag var modig. Men samvetet tog över och jag kände att jag hade krossat min makes hjärta en aning. Även om han visste om allt och vad jag har känt och vad jag känner idag. Det är en tröst att du inte hann läsa det :) Jag tror du hade reagerat som andra på det. Men det var ett dumt inlägg och jag gör aldirg om det. Nu ska jag fortsätta med mina vanliga inlägg och mina sagor och påhitt istället... det är gladare och ger åtminstone mig mer.
      Kramar tillbaka!

      Radera
  2. Säger som Vida nyss sa; jag har inte heller läst. Men jag kan iofs förstå din make (när jag läser mellan raderna). Fick en riktig käftsmäll av min dotter när hon skrev om sitt självskadebeteende som varesig jag eller min make kände till. Det finns på hennes blogg.

    http://livetidetstorahela.wordpress.com/2013/06/01/att-avsiktligt-skada-sig-sjalv/

    Att få detta nedstoppat i halsen kändes kan jag säga. Att inte få möjlighet att förklara/försvara. Tatueringen som jag berömde henne för... inte ett ord om varför hon gjorde det.
    Kram till dig och lycka till!
    /Susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstod det efteråt att det inte är så lätt för honom, jag skrev bara om ytan på det som varit och som lagt bakom oss nu. Men jag är glad att jag tog bort hela inlägget. Jag skulle nog känt lika dant om det var han som hade skrivit det. Även om han tyckte det var bra att jag skrev det så hade han nog inte väntat sig att jag skulle skriva om det öppet. Samtidigt var det bra för honom att förstå att livet inte alltid varit en dans på rosor hur mycket han än tror sig ha förstått vad jag sagt till honom.
      jag ska gå och läsa vad din dotter skrev. Jag förstår att det inte är lätt. Jag har funderat ibland över saker som min mor inte vet om mig hur hon skulle ta det om jag skrev om det. Men nu gör jag det inte för det är delar av mig som bara är mina.

      Kramar tillbaka! Hoppas vi får möjlighet att ses IRL om du kommer till Stockholm snart.

      Radera
  3. Ta du några dagars paus! Så brukar saker och ting komma i balans igen. Jag har heller inte läst anteckningen som du raderade.
    Kramar Karin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...