Under regntunga skyar gav du mig en blick jag sent ska glömma







Jag ser dig rakt in i ögonen. I en stunds samförstånd, ler dina ögon mot mig. Ditt ansikte ser inte ledset ut. Bredvid dig har du en skylt skriven på dålig svenska. Jag undrar om du vet vad som står på skylten. Jag kan inte fråga, du kan inte svara. Eller kanske du kan mer än vad jag tror. Sekunderna när våra ögon möts och du ler mot mig känns oändliga. Jag vet att jag i samma stund vände bort mitt ansikte. Jag orkade inte se. Jag skäms. Jag skäms för mina tankar. Jag vet inte vem du är, var du kommer ifrån eller vad du heter. För mig är du en människa på en skitig madrass, på en gata i den stad jag kallar för min. Vet du, jag blir ledsen för vad jag tänker. Om vi hade ett språk, ett språk vi kunde samtala mellan oss. Men vi har bara ögon att se med och en mun att le med. Jag vet inte om jag log mot dig eller såg jag irriterad, skrämd, undrande ut? Jag ville helst bara ta dig i famnen och krama dig. Dina ögon. Den blicken. Vem var du som satt där? Finns du där varje dag eller bara just då jag råkade gå förbi. Ditt tiggeri skrämmer mig inte lika mycket som de tankar jag hade. Jag blev berörd av din blick. Du stannade kvar inom mig. Jag undrar om du såg mig. Eller såg du en av alla svenskar som rusar förbi, med blicken skrämd av skam?

Det var något med dig. Något som jag aldrig sett hos andra tiggare. Du såg inte ut som du tyckte illa om att sitta där. Du ropade inte. Bara såg. Du sa inte tack, tack så mycket med brytning. Du var bara tyst. Kanske tog din arbetsdag slut strax, kanske kunde du åka hem igen. Jag vet inte vem du var. Jag kommer aldrig att få veta. Men din blick och dina ögon fick mig att känna något jag aldrig känt för en tiggare tidigare. Berörd av en blick som etsade sig fast i min som såg bort. I din blick fanns oceaner av glädje, sorg och allt det som livet är. Du gav mig en stund, en mikrosekund av ditt liv. Ville du få mig att förstå?


Kommentarer

  1. Oj vilken fin och tankeväckande text <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och kram. Jag blev berörd av denna människa. Tanken att skriva kom när jag läste ett inlägg på FB där en person hängde ut en tiggare utan att veta något alls.

      Radera
  2. Detta med tiggare är så tveeggat. Vi vet egentligen inte varför de drivs till detta. Och ger man dem en slant, var hamnar den? Hos den personen som behöver den? Troligen inte! Jag väljer som du: vänder bort blicken, dövar samvetet, och går vidare.
    Kramar Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mitt samvete var inte bra efteråt. Jag skämdes för att jag inte vågade stanna i den blicken. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om tiggeriet i sig. Oavsett om det är organiserat eller inte så behövs säkert pengarn på ett eller annat vis. Jag dömmer dem inte, de har säkert sina själ eller så är de helt enkelt tvingade av andra. Men det var den blicken HON gav mig som fick mig att stanna upp i tanken på hur jag bär mig åt när jag ser en person/människa/medmänniska som tigger. Jag tyckte inte om mig själv i den stunden.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

25 år är en väldans massa år det...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!