Sinnet mår bra av att läsa vid en sjö



Jag sitter vid "min" sjö och läser. Det känns bra att sitta här och läsa "En talande tystnad". Det är lite så som livet borde vara, alltid. Njuta av en stund i ensamhet och tystnad. Ibland blir tystnaden så påtaglig, ibland finns den inte. Det ramlar ord över mitt huvud och ner för min kropp. Jag orkar inte lyssna. Kanske är det de dagarna jag inte riktigt vill leva som jag gör. De dagarna som mitt sinne inte orkar med alla svängar hit och dit med ord. Då allt jag gör blir till en lång kö som aldrig tar slut. Jag tror köbiljetterna tog slut innan jag ens han att ordna min kö av saker jag bör eller vill göra. Trängseln är enorm och någon tränger sig förbi, stannar upp och vill mig något. Trängsel som ormar som snor sig om varandra för att tillslut bli en härva av oordning.

Jag behöver tystnad, jag behöver ljud, jag behöver liv runt omkring mig. Men inte just nu. Inte idag. Jag vill bara sitta i ro med mig själv och mina tankar. Det är svårt. Jag vill inte ens ha ensamheten eller den eviga tystnaden runt mig. Jag vill inte komma hem till tomhet och samtidigt vill jag bara bort. Jag tror jag trasslat in mig i mina egna känslor och i min vilja.

Vem ska lyfta när det faller? När tystnaden hemmavid blir påtaglig, mitt inre rusar som en karusell av tekoppar i rasande fart. Jag känner förvirringen som kryper runt omkring mig. Tystnaden blir tillslut så otäck att jag kryper ner i mig själv. Jag ser de som är mig nära, vad tänker de. Varför säger de inget? Snälla lyft mig NU! Det är lätt att få mig tillbaka. Imorgon är det bra igen. Så bra som det kan bli. Egentligen är det bra. Jag mår bra. Men inte idag. Idag fungerar jag inte. Det händer ibland.

Jag känner mig svag. Som inte fixar alla dagar. Ställer krav att nu ska jag vara glad, roligt, tuff, orka, tänka, stråla av glädje. Idag går det inte bra. Så varför gör jag det igen? Ställer krav på mig själv som är helt orimliga, just idag? Jag är medveten om det. Att jag  gör det och då faller det. Någonstans inom mig vet jag att jag är nöjd, glad och svag i ett och samma andetag. Det är precis så det ska vara. Just idag blev det som att åka kärlekstunneln på nöjesfältet, utan att känna någon kärlek till livet.


Kommentarer

  1. Jag tror att alla har svackor i livet. Ibland korta, ibland långa. Ibland djupa, ibland ytliga. JAG skulle inte vilja umgås med en människa som jämt är på topp alltid, för den är omänsklig enligt mig!
    Hoppas att DU min vän, har en bra dag idag!
    Idag har jag skråmor lite varstans, och vill egentligen bara krypa ner under täcket.
    Kramar Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karin, idag är det mycket bättre. Jag hoppas du fick sova lite och mår bra idag. Det vi lever är livets berg-och dalbana.

      Kramar

      Radera
  2. Ingen har bara sockerdagar på tråd efter varandra.. man måste få falla för att hämta kraft och sen resa sig igen. Det är att vara människa. Men du skriver så vackert om det som är svårt och om sinnenas platser. Det gör mig glad i hjärtat. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kramar tillbaka Vida!
      När jag tänker på ditt namn, eller det du kallar dig så ser jag Vidablick framför mig, kanske inte helt bokstavligen men en person med öppen blick.
      Jag vet att det inte går att ha sockerdagar alla dagar, jag hatar bara när det plötsligt bara faller och oron sprider sig som tagar inom mig utan synlig anledning. Idag är det bra igen! Så gott som det går.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

En bok recension