Talängslan, tankar kring "En talande tystnad" av Bo-Arne Skiöld

Blomman får stå för den skira ängslan när våren tittar fram likt ängslans tal. 



Jag fick en text i min hand, skriven av Bo-Arne Skiöld ”En talande tystnad”. Den första tanken som föresvävande mig var att den här texten kommer, naturligtvis att handla om att vara tyst och snäll. Att tala skulle vara, som jag lärt, något man inte gjorde. Att vara tyst, snäll och inte ha åsikter. I den här texten skulle jag få det bekräftat, det var jag helt övertygad om, för talet är till för dem som är ”något” och inte för mig. Med dessa tankar i bakhuvudet och suckar från det förflutna där åsikter och kunskaper mottogs med du ska vara tyst, det där stämmer inte, andra kan mycket mer än du. Bakom en dörr hörs toner från ett litet barn gömt i mitt bakhuvud. Ett barn som skulle stå bakom en dörr, för att slippa exponeras inför andra. Bekräftelsen var ett faktum ”jag var flickan som inte dög”. Tonerna tystnade med tiden och flöt ut i tomma intet. I ensamhet växte sången och slöts så fort nyckelns lås vreds om. I mig fanns hela jag som ville ut, jag ville synas och nu skulle jag få svar på att jag verkligen haft rätt under hela min livstid att jag inte dög. Hur jag tänkte för bara ett par veckor sedan förstår jag inte. Hur kunde jag tänka att denna Bo-Arne Skiöld skulle sätta ord på det jag redan visste, bekräfta att jag kan fortsätta på min trygga väg bakom en dörr. Jag hade inte tanken att han skulle öppna upp mina ögon och föra mig vidare i mina tankar, röra om mig och få mig att se det som egentligen är så uppenbart att vi nog alla blundar för det.

I tystnaden bevarad är det inte så man brukar säga. Jag skulle vilja säga varför? Bevara någon i tystnad? Jag vill exponera den flickan som inte dög. Hon som var jag i en annan tid. Men låt mig nu gå över till Bo-Arne Skiölds text ”En levande tystnad”, jag tänker inte gå in i hans text till punkt och pricka utan berätta om de tankar som jag fick. (Texten finns i ”Tal och samtal” Siv Strömquist. Red. Studentlitteratur) efter att ha läst texten ett antal gånger.

För mig har gruppsammankomster, grupparbete, tala inför en grupp varit till stor sorg. Jag har inte vågat utan fått ”en tupp i halsen”. Det låser sig och rösten tappar jag någonstans i golvnivå. Det Skiöld skriver om gruppdynamik och hur personerna i en grupp ser på sig själva så fann jag att mina egna teorier om att den talföre var en säker, kunnig person som visste precis vad han/hon skulle framföra inför gruppen. Att den personen kunde se sig själv med andra ögon än vad jag gjorde kändes väldigt främmande. Den talföre är långt ifrån så säker som vi tal tysta tror. Men det finns en skillnad enligt Skiöld, de talföre ser sig inte som en person som inte duger utan han ser mer det som han kanske pratar för mycket, kanske inte alltid kommer med relevanta saker att säga. Medan den tal tysta ser sig som en dålig, inte räcker till, inte kan person. Den taltysta kan också bli tystare då känslan att inte duga blir allt starkare för varje gång som den utsätts för gruppens tryck. Tillslut försvinner den taltysta, den syns inte i gruppen som väljer att ignorera henne/honom. Att vara den som inte självmant talar i en grupp där ordet är fritt eller ämnet givet har inte alltid för mig varit lätt. Jag har oftast förblivit tyst. Trots att det kanske inom mig ”bubblar” av åsikter. Det händer något i mig när jag känner andras blickar på mig. Som om de granskar mig från utifrån och in. Min hjärna slår igen, jag vet vad det tänker ”där sitter hon som inte vågar”. Jag vet att det är min egen exponeringsängslan att bli sedd som får mig att baka och tro att det vet allt om mig. Dörren från det förflutna växer upp, om än inte i praktiken men dock i min hjärna. Jag hör ord som svävar genom skoltiden. Där jag slipper framför något inför klassen, ja det är bäst så. Att du slipper. Du slipper det du är rädd för. För varje gång, någon bad mig tala växte rädslan. Jag fick det åter bekräftat att ”den farliga vargen skulle sluka mina ord” om jag öppnade munnen. Det var bäst att slippa. Exponeringsängslan växte som slingerväxter i mig, den slöt till allt som var jag. Låste min röst och varje gång jag skulle tala så försvann jag. Tills jag blev lika osynlig som flickan i Mumintrollsboken. 

Så läser jag ”En talande tystnad” och styrkan för varje ord som Skiöld skriver växer i mig, jag är inte ensam, jag är inte ensam! Jag och såsom många andra i min generation har fått veta att vi inte ska synas, ta för oss, inte tala för det var förbehållet en ”elit” de som kunde något. Skiöld skriver att det går minska talängslan. Att talängslan är något naturligt. Ja, troligen har han rätt. Troligen har det. Jag svävade lite omkring när jag läste hans text. Eller naturligt? En påtvingad naturlighet? För att tystnad värderas högre? 

Han skriver vidare att krav från skolan och föräldrar kan bli förvirrande för barnet. När skolan kräver att barnet ska exponeras inför andra, tala och berätta om sådant som inte ligger rätt i barnets mun och föräldrar som kanske kräver helt andra saker som tex tystnad. Det måste bli förvirrande. I min egen barndom ansågs tystnad som något bra. Ja, det var bäst att vara tyst, inte höras och sjung absolut inte NU. För det stör. I skolan kom kravet att sjunga upp för att få betyg inför en lärare man knappt kände. Tystnaden var total, hemma hade jag fått höra att jag inte skulle sjunga NU. När jag sitter framför teven, det är någon gång på sjuttio-talet, jag är i tonåren och blir glad över något på teve, tycker skådespelaren är fantastisk och avundas nog en hel del. Jag kläcker ur mig Å han kommer säkert bli något stort! Tysnaden som följde och på dem ord som Det vet inte du, du ska vara tyst. Talängslan slog till med en hård smäll, efter det sa jag aldrig något mer. Att fråga om saker var tabu, med ord som kom till svar du behöver inte veta, du är för lite, du är för stor... i mitt liv följde mig orden. Idag kan jag inse att det jag ville veta visste inte mina föräldrar något om. De skyddade sina egna tillkortokommande genom att trycka ner mig.

Jag sitter i rummet. Jag hör min röst säga att ”ja en sak till”, så frågar jag. Jag tänker inte på det. Det känns som det naturligaste i världen att prata i gruppen. Får svar på frågan och plötsligt har de andra ordnat det jag ville veta. Långt senare den kvällen, slår det mig att jag inte tappade rösten i golvet, jag blev inte nervös och jag avslutade mitt talande utan att tänka ”vad jag har sagt för dumt”. Jag släppte alla ängslan och jag släppte taget om att ha koll.

Jag tillåter mig att våga och jag tillåter mig att falla tillbaka. Dörren i det förflutna finns där, frågan är måste jag hålla den stängd framför mig? Den större frånga är; klarar de som såg mig då mitt nya jag? Nu kanske det är jag som står där och någon annan känner ängslan inför? Jag hoppas det inte är så. Jag har en lång väg att gå, men jag gillar det. Målet nås när det är tid för det. Jag är glad att jag öppnade mina ögon, min talängslan fick växa ifred och ro till en stor rot som slog fast. I går tog jag fram häcksaxen och jag klipper av rot för rot. 

Det här var mina, tankar runt en text som innehåller så mycket mer än det jag skriver om här. Läs den. Förstå den. Tänk att vi alla troligen varit där som den tysta eller den talförande. Och du, lova att du ser den tysta för bakom fasaden gömmer sig berg och murar av ängslan - kanske just du kan trycka på knappen och släppa ut orden. Bara du kan förstå att tysnaden inte finns för att man vill utan för att ängslan över att göra fel är större. Kan du lova mig? Se mig för jag finns, jag har mycket jag vill säga men ha tålamod med min talängslan. Att skriva är EN sak, jag är gömd bakom min skärm! Jag lider inte av det för det här är MITT sätt att nå ut. En dag kommer jag att stå framför dig i en grupp och berätta om min talängslan. Jag vet att jag kommer att göra det på ett eller annat vis. 

(en annan dag ska jag skriva om ängslan att röra sig i grupp, att dansa, sjunga och hur det går att övervinna, jag måste bara fundera lite. 

Och de grammatiska felen i texten får stå kvar tills jag har tid att ändra dem.)

Kommentarer

  1. Det är ju inte så ofta jag har haft tillfället att höra dig tala och de gångerna har vi varit två i sällskapet. För mig framstår du inte som den tysta fast jag vet hur det varit. Jag är så glad över att följa din utveckling i livet. Det är härligt att läsa om utvecklingen av sången, målandet, det du skriver. Jag har alltid älskat dina texter. Men de blir bara bättre och bättre. Lycka till med allt och massa kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack för dina värmande ord. Massa kramar tillbaka! Prata två och två eller i mindre grupp har alltid fungerat rätt bra, men sedan beror det helt på situationen och vem jag pratar med. Känner jag mig 100 % trygg brukar det gå fint.

      Radera
  2. Det är fantastiskt hur en text sätter ord på något man burit med sig och som du sen sätter ord på så vi får dela. Jag är så glad över att du och jag möts i samtal.. du har så mycket klokt till världen.. lyllos de som får lyssna både på dina tankar (i tal och text) och även till din sång.

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack och stor kram! Du har också massor att bidra med, att prata med dig gör mig lugn. Du är en klok kvinna! Vi får snart ses igen i ett samtal om livet och det som berikar. Kram!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Dumheter!

Mina älskade bilder som vykort