MOBILVÅNDA




Piiip… hon vrider på huvudet och lyssnar. Tvekar mitt i rörelsen. Måste hon kolla nu, exakt nu vem som piper. Piiiiiiiii… ljudet tycks höjas för var sekund hon tvekar. Du säger hon, jag ska bara kolla. Tyst. ”men hej_”. Hon har redan börjat tala, börjat släppa taget om mig. Mobilens envisa surrande känns som ett övertag. Ett övergrep nästan. Någon inkräktar. Någon viktigare än jag.

Jag mår illa när nästa pip kommer, gång på gång avbryts samtalet vi nyss höll för pipet i en mobil. Jag går bredvid. Vet inte vad jag ska säga. Du det är viktigt säger hon, är det ok. Jodå det är väl ok, kanske men inte helt.

Jag hör orden och skratt. Viktigt? Ett vanligt samtal, ett sådant som man suddar bort och pratar om inget och allt. Vardagssamtal. Ja det kunde varit något viktigt för dig. Som att det blir ett avbrott för dig så du slipper kommunicera med mig!! Jag blir nästan arg. Tänker på att vi ses så sällan att mobilen bör vara avstängd.

Jag ringer dig en annan dag. När hon ringer. Du säger hon nu piper det här. Jag måste ta det. Tiden går och jag väntar. Efter ett par minuter säger hon raskt. Du jag ringer dig en annan dag.

Mobilen är rätt tyst. Den piper min mobil. Det är KappAhl, Lindex, Coop… å så kära, de vill mig något. Är det viktigt. Det piper igen. Hej säger hon, förlåt men det dök upp en massa viktiga saker. Ja du vet? säger hon. Jag ser henne framför mig. Jag vet att det är viktigt, för att det kan vara något intressantare än jag. Jag räcker liksom inte till. För henne.  Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir arg. Nästan. Vågar inte ta steget att skita i henne, säga att jag måste gå för någon väntar på mig. Jag är rädd. Att mista. Vad? Jag vet inte. Det piper inte lika ofta längre.

Flera år senare möter jag henne på gatan. Jag säger inget. Ler bara och frågar hur hon mår. Du svek mig då. Din vänskap ger jag inget för längre. Din mobilkontakt var tusen gånger viktigare än den som gick bredvid i verkligheten. Det är rätt skönt. Att ha andra som finns nära, utanför den trådlösa vänskapen. När jag vänder mig om klingar dina ord i mina öron och jag släpper taget. Du kan inte såra mig mer.


Om nu någon eventuellt som läser detta och känner igen sig, så är det inte meningen. Det här utspelade sig i en tid då mobilen var rätt ny i var mans hand. Detta har hänt. Den person som då sårade mig, finns inte i mitt liv längre. Vänskapen bröts, inte pga av mobilanvändet utan av helt andra anledningar och mer eller mindre av naturliga skäl då vi växte åt olika håll. Att jag väljer att skriva om detta är för jag tycker att vi alla borde tänka på hur vi använder våra mobiler. Jag är inte ett dugg bättre själv, men undviker att svara om jag får ett samtal när jag umgås med andra. Det liv vi lever sker genom trådlös kommunikation. Det är nästan som samtalet i verkligheten eller via telefon blivit till något skrämmande, som vi inte vågar se varandra i ögonen. När blev vi så rädda att vi gömmer oss i en mobil? När blev vi så rädda att umgås att vi låter mobilen styra våra liv? 

JUST NU I DENNA SEKUND gick jag helt emot mina egna principer - jag ringde inte av feghet! Skickade ett sms. Jag blir arg på mig själv... så jävla arg rent ut sagt. 

Kommentarer

  1. Jag avskyr mobiler och deras ständiga pockande på uppmärksamhet. Min mobil ligger i vardagslag i en låda, avstängd. Att vara nåbar var sekund, är ett nutida begrepp, som skapar stress och oro.
    Jag vet inte ens hur man skickar ett SMS, och tänker inte lära mig!
    Din tidigare vän som valde mobilen före dig, är inte värd att ödsla tid på.
    Kram Karin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

En bok recension