När livet är skörare en spindelns tråd mellan lövens grenar en sommardag

Sommardagar, vinterdagar ibland stannar det upp och en vän förlorar en anhörig. Det första morgonens ögon ser är sorgens besked. Jag känner inte dig som gick bort trots det föll tårar och livet sorgsna ögonblick över mig. När mina tankar plötsligt befann sig i en annan tid, då jag inte hann sörja för mitt eget liv var mitt i. Jag känner en rädsla inför den tid som kommer. När jag förlorar de som står nära. När livet traskar på så fort och mörkrets ensamhet står inför mig. Jag gråter. Jag ville aldrig att döden skulle komma emellan. Jag trodde alltid vi var odödliga. Jag ville behålla och bevara för alltid. Jag vaknar ibland och känner en längtan efter att ta tillbaka det som var. Men mitt liv traskar på, fortare för varje år som går. Idag gråter jag, av trötthet efter sömnlös natt. För att allt inte är. För att du som var mig nära gick bort, för att jag inte fanns där då i den stunden. Det är 1 år och 6 månader sedan du lämnade mig. Jag gråter inombords. Vill ha dig här igen. Jag är trots allt inte ledsen över att mina känslor rusar, det känns bra att jag känner. Avstängd så länge och inte vågat släppa ut. Avstängd, alla som gick bort för så länge sedan, mormor, farmor, faster, pappa och andra… jag grät inte. Stod som en fura rakryggad – utan känslor. Idag brast det för mig. När jag insåg att ni inte finns mer. Min väns anhörigas bortgång fick mig att tro att det trots allt finns hopp. Att jag kommer att hitta tillbaka i mina känslor och våga leva. Jag är rädd, rädd för mig och mina känslor. Rädd för det som kommer i framtiden. Jag är så rädd att stå ensam. Min medkänsla idag går till min vän och hennes anhöriga.