Ibland får jag en stor lust att vända ryggen till



... bara gå rakt fram, kanske svänga av på den där stigen där blåbärsblad lysser gröna, där stigen kantas av nedfallna kottar, långt där framme finns en ny stig. I mig växer lusten att hoppa från sten till sten på en strand. Göra det där som får lusten och orken att växa. För i mig finns hon som vill så mycket. Hon som vill räcka till för sig själv. Visst är det så att den där stigen finns? Den måste finnas. Jag tror den finns. Det händer att jag tänker att jag skulle vilja hitta mina platser att sitta på, de som ger ro. Lite som Liv gör, när hon skriver om sina rofyllda platser . Jag vill hitta min plats för tanke, för målandet. Jag tar ofta med mig block och pennor, ibland fylls väskan av block och vattenfärg. Ofta finner jag inte den ro det krävs för att sätta sig ner i sommaren och teckna. Kanske är det så att tanken och tecknandet är ett. De behöver ro i ensamhet. En plats att rymmas i. En plasts där jag kan vara bland andra men samtidigt i ro. Där jag kan få ljuden, ljuset och inspirationen att flöda över mig. Jag har inte funnit den platsen än. Ibland undrar jag vad som krävs för att hitta den? Ett steg ut? Eller två steg? Att våga sätta sig ner och plocka fram det där som är jag.

Det är som sången den behöver sitt utrymme i livet. Ofta tänker jag som så att jag inte får den plats jag behöver. Jag tror inte det handlar om att erövra en fysisk plats utan mer att erövra sig själv, att våga ta den plats som just jag behöver. Utan att snegla på den bredvid. Att hen som står där skulle vara bättre än jag själv. Jag vet inte riktigt vem den där hen är som hindrar mig, som står där bredvid. Jag tror faktiskt det är som så att det är jag själv. Även om jag kommit långt på min väg. Så finns steg och mod att ta.

Jag vill vända ryggen till, gå vidare och lämna det bakom mig som är till för att lämnas. Jag tror det finns något så fint och bra där framme. Jag tror det. Ja, jag vet att det finns. För där framme står jag. Det kan inte finnas något bättre än att möta sig själv där framme, i slutet av landningsbanan. Där, bara där vet jag att jag finns. Den som står där, det är hon som ska få vara jag resten av mitt liv.


Kommentarer

  1. Jag tror att du kommer hitta din målarplats.. för nu har du börjat söka den och blir mer uppmärksam. Det är skönt med de där platserna tycker jag.. och jag har funnit dem genom en längtan, jag tror du gör det med.
    Kramar från Liv

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

25 år är en väldans massa år det...

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!