Höstdag så vacker



Konserthustrappan. Människor. Färger. Människor som går omkring, som sitter, som ser lite smått förvirrade ut med kartan i hand. Andra fotar det de ser. 
Lite turistit så där som det brukar vara. 
Någon med blicken i mobilen. 
Samtal på trappan. 
Tjuvlyssnar så gott det går. 
Trevligt sällskap och samtal. 
Det är en fin dag. 
En riktigt fin sensommardag i september. 
Fåglar som dricker vatten ur fontänen.
Fåglar som flyger. 
Vad letar de efter?
Gula lyser kantarellerna som säljs med rop. 
Det myllrar. 
Det är som det alltid varit på Hötorget en hösteftermiddag. 
Biografen, PUB… minns inte hur mycket som är nytt.
Snart är det biopremiär. Ser trevligt ut.
Det är en fin eftermiddag. 
Vi njuter i solen.


Det är sensommardag. 
En sensommardag i mitt liv.
Så sätter du muggen under mitt ansikte, det eviga.
Det tar aldrig slut.
Det skramlar av mynt. 
Jag vaknar till. 
Du har lärt dig ett nytt ord. 
Krona!
Du säger inte bara tack så mycket. 
Jag orkar inte.
Jag orkar inte en enda kaffemugg till under mitt ansikte. 
Jag orkar inte.
Att du tror jag är rik. 
Jag har mer.
Kanske.
Men jag är inte rik.

Jag orkar inte se dig och de andra. 
Skrammel.
Du vill ha mina pengar. 
Du tvingar mig nästan att ge med mig.
Det känns. 
Tungt.
Jag kan inte hjälpa alla. 
Jag kan inte hjälpa dig. 

Du kliver inom mig mig.
Min komfortzon är störd.
Jag vill inte. 
Jag vill sitta på trappan med min vän. 
Jag vill inte, inte just nu bli påmind om att ni finns. 
Jag orkar bara inte detta eviga.

Jag vill ha min höstdag. 
Inom mig gråter empatin. 
Den som tappade orken. 
När en kaffemugg blev till hundra. 

"Tack så mycket"!

Kommentarer

  1. Här har du återigen fångat orden! Satt angelägna ord på pränt! Det vi alla tänker, det skriver du! Jag beundrar din förmåga att uttrycka dig!
    Kramar Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns lite så ibland, ibland är min empati med mig och jag gråter över alla som sitter och tigger. Jag vet inte deras bakgrund, varför de är här och hur det tog sig hit. Men just den dagen, kände jag ett enormt motstånd växa i mig. Jag ville vara ifred.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

25 år är en väldans massa år det...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!