Det händer, det händer något som jag inte




riktigt förstår… var kommer bilderna ifrån? Ut genom min hand och ner på pappret. Önskar jag var så i allt, att det bara kom. Så är det inte riktigt men trots allt, jag gör mitt bästa och njuter. Allra helst av att fått denna gåva att kunna teckna.

men samtidigt blir bilderna till något som rör om mitt inre. Jag fick frågan: kan du inte teckna män också. Jag har försökt några gånger. Det går inte. Jag tror de gör sig bäst utanför mitt skapande. Det är som de inte vill ta plats på mitt papper. De kanske helt enkelt inte trivs där. Eller jag kanske inte trivs med att teckna dem? En annan frågade eller snarare tyckte: Du är kvinna du kan inte teckna kvinnor då!  Tabu. Punkt slut. Jag ids inte ens svara. Det gjorde bara ont. Påstendet. Utifrån min synvinkel. Vad är det som är så farligt med kvinnor att jag inte ens får teckna dem?

Jag tycker inte om att bli ifrågasatt i mitt skapande. Konstruktiv kritik alltid välkommet. Men inte förbud,  undringar och stora VARFÖR!

Kanske är det därför mitt bloggande faller. Jag vågar inte vara jag riktigt längre ut i offentligheten. Eller vågar: JAG ÄR JAG. Ibland känns det bara som att lika bra att dra ner rullgardin så jag inte stöter mig med någon.

Varför måste människor tycka så mycket? Om MIG? Jag vill inte vara med om det längre. Låt mig få vara den jag är och blomma ut på mina egna villkor. Utan att ni måste undra, stöta och blöta vad som hänt. Det har hänt mycket på gott och ont, inom mig och utanför mig. Jag har mött livet. Men se det passar sig inte har jag fått höra. Nejmen snälla du, tänk lite på hur gammal du är.

Jag har dagar som denna då jag funderar över hur andra kan ha synpunkter på den jag tillsist blev i mitt liv. För det är så att jag trivs med mig, den jag är idag och det jag gör. Jag lever och gläds åt mig och mitt liv. Jag väljer min väg och den tänker jag fortsätta att välja att gå.

Nu ska jag arbeta vidare på mina bilder. Vem vet en dag kanske de blir upptryckta och till salu. Jag måste bara som Alfons en gång sa.




Kommentarer

  1. Det här hade jag klippt ut, och satt på min dörr till mitt arbetsrum på jobbet.
    "För att undvika kritik: Gör ingenting, Säg ingenting, Var ingenting!"
    Att lappen kom upp berodde på att min chef kom med spydiga anmärkningar på mitt jobb. Jag jobbade extra med en forskningsstudie, och hade häcken full från kl 07-19. Det varade några månader, och att jag verkligen JOBBADE sågs inte med blida ögon. På den arbetsplatsen skulle man jobba lite och fika mycket, som chefen själv gjorde.
    Det kvittar egentligen VAD man gör och HUR man gör, för det retar alltid någon. Man måste göra som man själv vill!
    Kramar Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant som det är sagt Karin, kram.

      Radera
  2. Fortsätt måla och klura på varför dessa levnadsglada och härliga bilder kommer till dig.. oavsett vilken form, vilket kön eller vilken färg de kommer i.
    Vore som om någon skulle föreslå förbättringar på min dans på ett danspass.. jag är inte där för att bli dansare utan jag är där för att njuta dansen och flödet. Så låt oss båda vara i flödet, vi är inte där för att prestera utan för att möta det som kommer till oss.. bara i olika form.
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Liv, så sanna ord från dig. För jag är inte i detta för att bli känd konstnär jag är i det för att njuta av det. Det är min väg och om det leder till annat så är det rätt för mig. Jag var nog väldigt upprörd den dagen jag skrev detta och mitt senare inlägg samma dag. Det om mobbning. Jag är inte så stolt över just det inlägget för det känns som jag trampar folk på tårna. För jag vet att det finns så grov mobbning att man aldrig vill försonas med sin fiende. Men jag protesterar i det vildaste mot att människor har behov av att hänga ut en fd fiende offentligt.

      Kramar!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

25 år är en väldans massa år det...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!