Livet är skört.



Det finns stunder då livet ruskar om en så rejält att chocken sitter kvar. Dimman har lagt sig runt mig och jag är trött och vill egentligen bara sova. Sova bort all oro och tankar som idag stökar runt inom mig. Dimman har lagt sig runt mig, i själen och i hjärtat. En dimma som inte lättar trots att det nu gick bra och han är fortfarande här på jorden. För det kunde gått värre, jag måste släppa den tanken. Det kunde. Det gjorde det inte, det gick bra och maken är åter på benen efter bara ett par timmar.

Men över mig ramlade år av ovilja, önskan om ett annat liv på ett annat vis, stunder då det funnits glädje och lycka, bra tider och dåliga tider ja allt det där som hör livet till. Det som kom som en chock var att jag insåg att att livet är inte här och alltid. En dag tar det slut. Jag kan inte gå omkring och önska att jag var någon annanstans och på en annan plats. Jag har mitt liv här hos dem som funnits hos mig i nära nog ett kvarts sekel. För det enda vi har är varandra. Så länge jag mår bra funkar det. 

Allt det där som jag tänkt vi ska göra, så har det inte blivit av.  Livet, omständigheter, ovilja, inte lust och tid, alla de där små sakerna som kommer emellan för det stora äventyret. Så jag bestämde mig, vi ska göra det. Jag ska upp i ett flygplan och vi ska resa. Gör vi det inte nu kan det vara försent om tio år. Jag måste släppa taget om allt det som stör mig och oroar. Jag ska leva. Vi ska leva det bästa på vårt sätt. 

Kommentarer

  1. Jag har inte varit här hos dig på ett tag så jag läser ifatt. Detta vill jag kommentera, och säga:
    HURRA, HURRA! Ibland måste man bara.....möta sina rädslor!
    Kramar Karin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

En bok recension