Det tredje året



Idag är det tre år sedan min älskade faster gick bort. 
Det är tre år utan Alfapet- och svampminnen.
Det är tre år utan ångest varje gång jag lämnade henne på hemmet. 
Det är tre år sedan jag hörde hennes röst för sista gången. 
Det är många år utan "Bröa Ambrosia".
Utan fniset när hon tagit ett glas. 
Det är år utan svamputflykter. 
 Det är många år sedan hon undrade vad jag skulle ha till middag.
Det är minnen om förr som stannar kvar. 
Det är min faster som bor kvar, inom mig och  i kyrkans fönster. 
Jag vet att du stannade. 
Att du finns här för att hålla mig. 
Så att jag står stadigt på jorden. 

Tack för att du fanns! 



Kommentarer

  1. Vad fint skrivet, du bär henne säkerligen inom dig. Förstår om hon är saknad <3. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kom bara så plötsligt över mig, tanken att det måste ha varit den 22 januari - som om hon puttade på mig för att få mig att minnas. Jag har inte orkat tänka på henne, ville helst bara inte minnas men så finns hon där i fönstret i en kyrka.

      Radera
  2. Minnen kan hugga hårt i hjärtat samtidigt som de ömt vaggar själen ... Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så vackert du skriver! Javisst är det så. Den här gången kom det bara över mig så plötsligt. Som om hon en en gång ville visa mig att hon finns kvar och att dagen skulle minnas. Ibland undrar jag om jag är riktigt klok?

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...