Fan på väggen och väggen på fan!



Fan på väggen!

Jag vet inte om han finns ens. Men jag är bra på att ta ut i förskott. Si och så kommer det att bli, så blir det fel och platt fall och hemskheter långt innan det har uppstått.

NU inbillar jag mig inte början. Jag ogillar det grymt mycket. Jag ogillar att det kan gå fel men det kan också gå bra. 
Men jag vet inte.

Det räcker liksom nu. 
Det är bara 3 år sedan sist. Jag tog hand om. 

När vet vi, jag mer?
Två veckor?
Flera veckor?

Varför kan det inte gå fortare?
Så jag vet.
Om jag måste måla fan på väggen.

Om fan nu stiger in.
Vem är då jag som är kvar?

Ensam.
När livet krymper blir få kvar. 

Så tystnaden. Den jag minns som kom. När telefonen slutade att ringa. 

Jag vill inte måla fan på väggen. 
Jag vill måla solsken och damer. 
Jag vill att telefon ringer ofta. 
I många år. 


Men vem är jag att bestämma?
När livet krymper. 




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...