Jag gråter ikapp med almarna

Jag tillbringande dagen i sol och regn. Regnet öste ner över mig och inom mig rusade åskan runt. Jag är varken arg på familjen eller mig själv. Jag är bara så arg, uppgiven, ledsen att jag rent av stampar i asfalten av rena ilskan. Det hjälper varken mig eller allt elände som denna lördag lät mig se. Hur mycket jag än stampar, hur mycket jag än vill hjälpa till, hur mycket jag än försöker ge en slant eller kanske rent utav räcka ut en hand så hjälper det inte. För där ute på Stockholms gator finns de som har det svårt, de som färdas långt för att tigga till sig några mynt. Jag blir arg, får nästan lust att be alla fara och flyga fast jag vet att de inte har något val. 

Jag ser mannen som ligger där på gatan, en vanlig svensk man som av en eller annan grund dricker för mycket, han kissar där han ligger. Människor går förbi, vill inte se. Jag ser men vad kan jag göra. Det finns inte en tanke i mig att mannen kanske är sjuk. Vi går vidare, till musikaffären, fikar på ett café Vi har råd med att njuta i vardagen. När vi åter passerar kommer ambulansen, mannen ligger på gatan helt utslagen. Hur det gick för honom får jag kanske aldrig veta. 

I hörnet i nergången till tunnelbanan står två män, en som tigger pengar genom att spela på sin fiol och en annan som uppenbarligen tycker att detta är hans plats att sitta och tigga vid. De börjar bråka om hörnet. De bråkar om ett hörn, ett hörn som ger pengar.

På nästa gata går en ung man, staplar fram med pappersmuggen i sin hand. Han ber om slantar. Jag orkar plötsligt inte se. 

En man klädd helt i orange mundering, packar ihop sin saker i regnet. Färgen rinner från hans kinder. Regn ger inga pengar. 

En ung kvinna vid nästa gathörn, hon ser knappt upp. Hennes ansikte är slutet och hennes mun ber om pengar. Jag tror hon mår dåligt, vill inte tigga. Regnet rinner runt hennes böjda knän. Varför måste du sitta här? För att du i ditt hemland inte är någon som räknas?

En kvinna och man står välmående utanför hotellet, de skrattar och ler. De njuter av sin lördag. Framför dem passerar de trasiga, de som bara är skuggor i vårt samhälle.

På pendeln kommer mannen ombord, en trashank, smutsig och med de hemskaste svampangripna fötter och ben jag någon sin sett. Då händer det, en ung flicka reser sig. Sätter sig mitt emot mannen och frågar hur han mår. De samtalar en lång stund, en flicka som är klok och förstående. Hon ser mannen som den han är. Hennes samtal är lugnt och hon vill få honom att ändra livsstil. En flicka med egna erfarenheter av alkoholism. Hon ger honom av sina cigaretter och en tändare. Säger att det är hans, du får röka när du gått av säger hon. En flicka som gav av sin tid och jag tror att mannen fick något att tänka på. Han mötte en medmänniska. Var fanns vi andra som tysta hörde på?

Han sitter på bron till nergången till pendeltåget. Han sitter där och för en tusendels sekund ser vi varandra rakt in ögonen. Ett samspel utspelas. Han sitter där, vill ha pengar. Jag har inget att ge. Inte just nu. När jag kommer tillbaka nästa gång är han förmodligen inte kvar. Tio meter från honom står kvinnan, ett Jehovas vittne, jag blir arg ser hon inte? Kan hon inte hjälpa istället för att försöka omvända oss välmående som rusar förbi? Jag säger inget, fast det är nära. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hjälpa. Det hjälper inte att bli arg. 

SÅ springer de alla maratonlopp, vi ser dem som betalat för springa. Allt som sker runt omkring blir till kontraster mot eländet. Människor som gått utför att heja... 

Jag skyndar vidare med samvetet i mina hasor. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag kan hjälpa. Jag tänker på kvinnan med kaffemuggen för över ett år sedan. Hur gick det för henne? Hur går det för alla de skuggor som lever på våra gator? 

Jag lever mitt i detta. Jag lever och jag har det bra. Jag lever. Vilken tanke, jag har ett liv. Skuggorna kämpar för att överleva dagen. Jag vet att jag kan gå hem och öppna mitt kylskåp, välja vad jag vill äta, vad jag ska göra, vad jag ska ha på mig nästa dag. Hur kan jag då vakna med känslan av att jag inte har ett liv? Hur kan jag ens tänka tanken på att det är ingen idé, jag ger upp med allt jag vill göra. Hur kan jag tänka så när andra inte har något annat val än att överleva vardagen. Kanske för att jag bara är en människa som alla andra. Det gör ta mig katten väldigt ont att vara människa idag. 

Jag köper Situation Stockholm, dövar mitt samvete en liten stund. Jag gjorde det enklaste, jag köpte en tidning. 




Kommentarer

  1. Finner inga ord... Väldigt tagen av detta inlägg. Kram

    SvaraRadera
  2. Så oerhört rikt skrivet på så många vis.
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack - det var jobbigt att skriva men nödvändigt.

      Radera
  3. Har ni så många tiggare, var har en familj bara, de har varit i tidningen, de kommer från rumänien, de har lägenhet här och åker hem halva året. Det är alltså lönsammare för dem att åka hit och tigga istället för att vara hemma där och vara arbetslös.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan inte ana, det är massor, det är uteliggare, det är sjuka, det är eländes elände!

      Radera
    2. Mycket bra skrivet. Fick mig att börja fundera.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...