Äventyr i Stockholms tunnelbana.

Trött och glad steg jag på tunnelbanan för att åka de de 35 minuter det tar från ena sidan till den andra i Stockholm. Äntligen hade jag kommit ihåg att ta en bok med mig, nu skulle jag läsa och kanske om jag hade tur hinna läsa halva boken innan jag var tvungen att stiga av för att byta till pendeltåget. Den korta bit jag reser med pendeln ger ingen ro för läsning. Sånglektion innan som gjorde mig strålande glad och jag lärde mig nytt och så en resa med bok. Det kan inte bli bättre. Då trivs jag.

Numera trivs jag även i tunnelbanan, det var annat förr för något år sedan. Då fick jag panik bara av att gå ombord, för åt vilket håll skulle jag åka, var jag på rätt väg, skulle jag komma fram eller hamna någon helt annanstans. Med tiden började det gå riktigt bra, idag är jag inte rädd längre. Det spelar ingen roll om jag åker fel, trasslar bort mig i uppgångar för jag vet att jag kommer rätt tillslut. Gör jag det inte? Ja då får jag väl ringa efter hjälp. Värre är det inte.

Idag började resan så bra, jag hann läsa ett och halvt kapitel innan en röst plötsligt förkunnande! Det är STOPP!! Det är stopp borta vid Gullmarsplan. Så tunnelbanan stannade vid Rådmansgatan avstigning för samtliga. Innan dess satt vi fast i en tunnel, någonstans. Var vet jag inte riktigt för jag var djupt försjunken i boken "Happy, Happy". Inte ens den mörka tunneln kunde få mig på fall idag. Det kändes lite som att det inte var någon större ide att hissa upp sig för detta. Jag läste lugnt vidare och steg snällt av vid Rådmansgatan. Först där slog det mig plötsligt! Hur tar jag mig därifrån till centralen, jag ville inte missa pendeln eller rättare jag hade ingen lust att betala mer för att SL strulade till det vid Gullmarsplan. Lika bra att lägga på ett kol och gå så fort det bara går... iväg kom jag. Med fart. Kryssade mellan ett otal människor, gjorde mig så liten som möjligt för att kunna smita mellan flanerande par allt för att komma fram fort. Tanken var rätt smart, det gick bra på Sveavägen.

Sedan finns det min hjärna. Den har sina idéer ganska ofta. Den väg jag vet att jag kan utan och innan, den är lättast; den bör jag gå vidare på. Märkligt nog upplevde jag den som väldigt lång just idag. Jag vek av på en gata som jag gått många gånger på, problemet var bara att det vare en gata tidigare än den jag tänkte på. Ser att jag borde svängt upp till Högtorget som skymtar där borta men tro inte min hjärna gick med på det denna gång. Nejdå... nu skulle den rakt fram för det skulle gå fortare tills jag insåg att jag faktiskt inte alls befann mig där jag trodde utan mycket långt upp på Drottninggatan. Mitt kryssande började igen, men illfart gick omväxlande småsprang jag mot centralen. Om jag hann? Det har jag ingen aning om. Accesskort i alla ära - men det kunde varit intressant att veta om resan kostade mig 75 kronor eller dryga 100 kronor tur och retur!

Resan tog mig 2 timmar! Det är roligt att åka i Stockholm. OM man ser det så. Allt elände jag såg sist jag åkte var som bortblåst idag. Något hade hänt eller var det min svischande fart som fick mig att inte se? Jag tror jag blev fartblind.