"Sann vänskap kräver hjärta"

”Sann vänskap kräver hjärta” står det på skylten till ett konstverk av två kvinnor i Haninge. Vid vägkanten i ett träd har de satt upp sina röda hjärtan av trä, med budskap. Hjärtan med olika ord: vänner, morgondimma osv. Små målade fåglar i gult på vissa. Hjärtana lyser rött på lång väg, jag blir glad av dem.  Så där otroligt glad över att de två konstnärerna kommit på detta. Det borde hänga hjärtan i alla träd i spektrumets alla färger. Över allt. Jag blir inspirerad, vill göra mina hjärtan och hänga runt alla jag möter. Alla de som passerar förbi och de som stannar kvar. Jag vill ge alla av mitt eget hjärta, få dig som jag möter att för en liten stund bli överraskad och glad.

Om hjärtan i ett träd vid en vägkant i Haninge kan göra mig glad. Så strålande glad att jag av bara farten låter mig själv för stunden glömma allt omkring mig och glädjas över allt jag har. Där bland de gröna bladen, grusvägens ojämna yta, nära kyrkskolan och Österhaninge kyrka svävar jag iväg. Vinden tar tag i min cykel och det är nära vi hamnar i diket. Kanske var det styrkan från hjärtan som gjorde att jag lyckades parera vinden. Jag hamnade inte i diket denna gång.

Vänskapshjärtan. Vänskap har för mig alltid varit svårt. Jag vågar inte lita på den. Det har inget med människorna jag möter att göra. Det finns inom mig en rädsla för att våga ta emot vänskap. Vågar inte riktigt tro på den när jag möter den, jag blir rädd. Jag vet inte vad jag blir rädd för. Kanske för att bli sviken och då är det bättre att stänga om sig. Jag vill inte stänga, jag vill öppna upp och ta emot. Jag behöver nog bara en gnutta hjälp på traven. Då blir det bra. Det vet jag.

Vid en vägkant hänger det hjärtan av vänskap… jag vill hänga alla  de sorters hjärtan som finns om din hals. Vem du än är jag möter på min väg.