Augustinattens dunkla vatten - en stilla fantasi




Varje sommar när augusti solen sänkte sig över insjön tog vi oss ner för att bada i stillhet. Det doftade tallbarr och skogstjärn. Ormbunksblad smyckade stigen med de skrovliga rötterna. Vi tog oss långsamt ner till vattnet. Sanden, grova korn som stack under bara fötter. Framför oss skuttade hon med små snabba steg. Vi log. Ikväll var det fritt fram, vi skulle alla bada. När solen sänker sig förvandlas sjön till en glittrande brun brunn. Dofter av dunkelt vatten står i konstrast till himlens skymningsljus. Vi den här tiden, när sommaren sluter sig kommer vi sakta fram för att i ro njuta av den sista tiden. Innan luften blir för kall och höstlöven dalar ner över sommarstugeområdet. 

I fjärran förnimmer vi stadens brus som sakta tränger sig på. En dag kommer staden att breda ut sig över allt som nu är. Vid strandkanten ligger en kvarglömd röd spade. En plastflaska guppar stilla, intill den eviga vasskantens blad. Fornlämningar från de som nyss var här. Jag plockade upp spaden och slängde den åt sidan. Flickan skuttade glatt efter och fångade upp den med sin mun. Jag log. Han la sin hand på min axel, pekade mot klipporna där vi en gång möttes. Jag ler mot honom. Han är tyst. Vi vet båda vad som väntar.

I skymningen simmar vi mot solnedgången. Simtagen hörs över tyst sjövatten. Flickan simmar bredvid oss, den röda spaden lyser i hennes mun. Hon kämpar på, vill inte släppa fast vi ber henne. Hon bär sin trofé med all den stolthet en flicka kan bära. Vi simmar vidare, stilla fram mot klipporna.

Flickans skutt upp på klipporna får henne att tappa kontrollen, den röda spaden flyter på vattnet. Han ler mot henne, tar upp spaden samtidigt som han stöder den andra handen mot sjöns botten. Flickan tar den på nytt, de bruna ögonen glänser som blank tjära i natten. Jag ler mot henne. Vill henne så väl. Vi vet vad som väntar. Jag tog hans hand. Tryckte den hårt mot min kropp som ett försök att stanna tiden. Flickan rusade iväg med spaden. Jag ser hennes ögon försvinna bort över klipporna. Jag vet att hon kommer tillbaka. Strax simmar vi åter över det dunkla vattnet.

Tystnaden när vi håller flickans kropp mot den kalla vita bänken.  I huset hon hatade. Jag smeker hennes lurviga päls. Vi ser hennes åldrande ögons blanka tjärn försvinna in dunklet.

Varje sommar när augusti solen sänkte sig över insjöns dunkla vatten tog han min hand i sin och flickan skuttade glatt runt oss.  Vi simmar i brunt vatten, under himmel som färgas av glittret i sjön. Flickans aska sprids för vinden. Jag håller hans hand hårt i min. Ensamma simmade vi i minnen under augustinattens sista timma.

Ann-Charlotte 2013-06-26

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

25 år är en väldans massa år det...

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!