Att skriva är att dö och leva i ett enda andetag


(boken ovan får stå som symbol för mina drömmar)


Mina andetag känns oändliga och jag suckar djupt. Orden kommer inte alltid så lätt. Efter flera timmars tänkande och redigerande blev resultatet 20 rader och början till en inledning. Min skräckhistoria om flickan i trapphuset med den raggiga katten i famn börjar ta form. Då slutar orden komma. Det är dags att ta en paus. I morgon kommer jag att tycka att min inledning är redan skräpet som borde brännas på bål och aldrig bli synlig för en enda levande varelse på denna jord. Jag skriver förhand och i datorn, med den röda pennan antecknar jag. Jag måste ha en röd penna, det går inte att skriva med en annan färg. Trasslar med tanken och för den vidare på något vis. Jag ror mina åror och önskar att jag hade en motorbåt som går fort. Tålamod är inte min starka sida. Katten tar form och stirrar med sina gula ögon rakt in i mig. Flickan blir till mig där hon sitter i trappan med bara fötter mot kallt stengolv. Det är nästan så jag känner hur kylan och känslan av sand som fastnat på bara fötter skär sig mot stengolvets hårda yta. Klockan börjar närma sig natt för mig och jag är trött. Plockar fram läsglasögon för att kunna se orden på skärmen. Vinet i glaset bredvid datorn är nästan tomt, i bakgruden sjunger Susan Boley. Evigt går hennes toner runt i min dator. Hon sjunger vackert de låtar som jag tycker om. Hennes historia är fantastisk eller har media gjort henne till något hon kanske inte vill vara? Jag undrar här där jag sitter. Men det är inte det jag ska skriva om... tankar har en förmåga att sväva iväg dit de inte ska.

Min drömmars ord, ibland undrar jag var de finns. Var de tar vägen när jag tappar bort dem? Kanske ligger de gömda för att synas en annan dag då jag är mer mottaglig för att ta emot dem. Jag har drömt om att skriva sedan jag var barn. På något vis var det lättare då, att skriva sina historier. Jag undrar varför de försvann. Var tog mina små gubbar vägen som jag skrev om som 12-åring, de som åkte runt i i sin bil? Eller var tog de två tjejer jag senare skrev om vägen? Mina tidiga berättelser finns inte kvar. Vem tog dem? Jag vill så gärna läsa dem igen.

Att skriva är att dö och leva i ett enda andetag... jag gör det varje dag. Jag kan inte sluta om det så bara är en statusuppdatering på Facebook eller ett ord på en lapp. Jag vill skriva ord på mina väggar, jag vill fylla varje vrå av ord som är mina. Jag får kanske nöja mig med ord här i min egen blogg där jag gör som jag vill. Skriver som det faller mig in. Just nu tror jag vinet gjorde sitt till... det får mig att lätta och inte ta allt så allvarligt. (ingen fara, oroa er inte, jag skulle aldrig dricka mer än jag vet att jag klarar av. Punkt och nog om det) 

Vissa stunder tänker jag att jag kanske bara ska skriva dikter eller om det som berör mig allra mest och då börjar jag på en spökhistoria! Med mitt tålamod, skriva en novell? Det krävs nog mer än 20 rader på ett papper. Eller så krävs det att jag plockar ner datorn i väskan och far till någon öde plats för att skriva där ljud och annat inte stör. Det där andra är familjen. Som med välvilja vill fråga något eller undra hur det går? Det märkliga är att de alltid finns där med sina ord mitt i en mening som jag just då vill skriva ner för att den är så fantastiskt bra och unik!! Det är kanske är tur jag har dem, så att jag stoppar mig själv i tanken och inte blir till ett plagiat i etern. 

Det är klart, jag är glad för min familj. Den som jag som nära 30-åring aldrig trodde jag skulle få. Den som kom till mig som en överraskning när jag precis givit upp hoppet och tänkt att jag lika gärna kunde leva ensam resten av livet. Mina tankar far lite hit och dit i natten... det svåra är att hålla ihop både tankar och familj. Att få det att fungera. Jag tror inte jag är så bra på det. Hur mycket jag än tycker om dem! 

I natten är det lätt att spåra ur och låta tankar komma, som inte får komma. Det som jag måste låta flyga iväg, för det skulle handla om att skriva. För katten, flickan och det som hände i ett trapphus i en stad någonstans i Sverige och blev till en berättelse förtjänar att bli skriven. För jag tror den flickan behöver sin historia för att finna sin väg så att hennes egen rädsla inte får styra det som är lätt att förlora. 

Att skriva är att dö och leva i ett enda andetag. Jag skriver mig igenom natten tills morgondagen gryr med tunga regndroppar mot fönsterbläcket. Det droppar och luktar sommarnatt genom det öppna fönstret. Det är tyst, så tyst det kan bli nära motorvägens surrande. När morgonen gryr förvandlas jag åter till en annan. Den som blir sedd och inte vågar. När kvällen åter träder in och mörkret sänker sig över mig vågar jag leva fullt ut i skydd. Där ingen ser mig och vad jag tänker. 

Sov gott världen! 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

En bok recension