Så minns jag bibliotekstystnaden - helt apropå en insändare i DN idag


När jag var barn var det absolut förbjuder att prata på biblioteken. Jag minns tystnaden som skrämmande, det fanns ingen ro i den sortens tystnad. Tystnaden kunde också innebära att man knappt vågade fråga efter böcker. Eftersom jag var rädd för att göra fel så vågade jag aldrig öppna munnen när jag var där för att låna böcker.

Bibliotekarien stämplade kortet i boken, ett kort som absolut inte fick komma bort. Ibland undrar jag om kortet var viktigare än själva boken. Lånekortet var av hårt papper, inte som idag ett plastkort eller helt enkelt bara ditt eget personnummer att slå in i maskinen för utlåning. Inga koder. Men det var tyst.

Jag lånade mängder, läste massor och drömde om att skriva. Böcker om hästar, att det fanns så många böcker om hästar. Det var Kittyböcker, hästböcker och åter hästböcker. Jag tror jag missade en hel del litteratur, i varje fall pojkböcker. Jag var FLICKA!! Jodå, inte för att bibliotekarierna upplyste mig om det utan det gjorde min mamma så gärna och gärna med tillägget: det är du för ung för!

Jag läste Victoria Holt och ville bo på slott. Jag gav mig på litteratur som var feministisk med viss oro. Litteratur som jag inte fick läsa, sådant läste man bara inte. Inte om man bara var 16 år. Nej, det kunde innebära att man var ute på farliga vägar.

Men det är inte själva läsandet jag ska skriva om utan tystnaden. Den eviga rädslan att höras. För hördes man kunde man bli utslängd. Jag hade ett försprång, jag visste hur man gjorde för att inte höras och synas. Jag bar det inom mig som en ”gåva” hemifrån. Rädslan att inte få lov att höras är en fruktansvärd gåva! Jag får nog blogga om det en annan gång.

Bibliotekspersonalen hördes inte, de smög fram. Hur klarade de att bära böcker, sortera böcker utan att höras? Jag minns inte ens att de pratade när man gick till disken för att låna böcker. Pratade de sinsemellan någon gång? Skrattade de? Hur kunde man välja ett yrke som innebar tystnad? Förmodligen ägde de kärleken till litteraturen. Viska fick man kommer jag plötsligt ihåg, bara man viskade var det tillåtet att fråga men inte prata?

Idag är det annorlunda. Det låter på biblioteken och jag blir nästan rädd. Vill tysta ner innan personalen från förr kommer med sitt pekfinger. Personal av idag tycks inte höra. De hörs själva. Barnen hörs. De är inte tysta. De frågar och vill låna. En bok tappas, någon pratar högt, ett barn skriker. Samtal mellan personer.

Tystnaden kan vara på gott och ont. Ljuden likaså. Jag vill ha tyst när jag skriver, när jag vandrar mellan hyllorna för att leta böcker. Jag tappar lätt tråden när det blir många ljud runt mig. Nej, nu ljuger jag som en borstbindare jag lyssnar gärna på musik när jag skriver. Tänk om jag bara hittar på? Det kanske inte alls var så tyst som jag vill komma ihåg det. Nu när jag sitter och skriver om tystnad så snurrar Hayley Westerna i mina öron… ingen aning om vem hon är, men hon sjunger bra.

Vän av ordning undrar säkert vilken tid min tystnad befann sig i? Jag det var en gång  på 1960-70-talet....må den tystnaden vila i frid. Låt oss hellre fylla våra bibliotek av ord och samtal, möten som kanske leder till oanade höjder bara vi vågar prata lite mer med varandra där mellan hyllorna. Nu när det äntligen är tillåtet. 

Kommentarer

  1. Så olika man kan uppleva tystnaden! För mig var bibliotekets tystnad en gåva! Där jag kunde dra mig undan, och slippa allt stoj och skrik.
    Mitt andra hem under tonåren, var just biblioteket!
    Kram Karin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

25 år är en väldans massa år det...

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!