Augustinattens dunkla vatten - en stilla fantasi
Varje sommar när
augusti solen sänkte sig över insjön tog vi oss ner för att bada i stillhet.
Det doftade tallbarr och skogstjärn. Ormbunksblad smyckade stigen med de
skrovliga rötterna. Vi tog oss långsamt ner till vattnet. Sanden, grova korn
som stack under bara fötter. Framför oss skuttade hon med små snabba steg. Vi
log. Ikväll var det fritt fram, vi skulle alla bada. När solen sänker sig förvandlas
sjön till en glittrande brun brunn. Dofter av dunkelt vatten står i konstrast
till himlens skymningsljus. Vi den här tiden, när sommaren sluter sig kommer vi
sakta fram för att i ro njuta av den sista tiden. Innan luften blir för kall
och höstlöven dalar ner över sommarstugeområdet.
I fjärran förnimmer vi stadens
brus som sakta tränger sig på. En dag kommer staden att breda ut sig över allt
som nu är. Vid strandkanten ligger en kvarglömd röd spade. En plastflaska
guppar stilla, intill den eviga vasskantens blad. Fornlämningar från de som
nyss var här. Jag plockade upp spaden och slängde den åt sidan. Flickan
skuttade glatt efter och fångade upp den med sin mun. Jag log. Han la sin hand
på min axel, pekade mot klipporna där vi en gång möttes. Jag ler mot honom. Han
är tyst. Vi vet båda vad som väntar.
I skymningen simmar vi
mot solnedgången. Simtagen hörs över tyst sjövatten. Flickan simmar bredvid
oss, den röda spaden lyser i hennes mun. Hon kämpar på, vill inte släppa fast
vi ber henne. Hon bär sin trofé med all den stolthet en flicka kan bära. Vi
simmar vidare, stilla fram mot klipporna.
Flickans skutt upp på
klipporna får henne att tappa kontrollen, den röda spaden flyter på vattnet.
Han ler mot henne, tar upp spaden samtidigt som han stöder den andra handen mot
sjöns botten. Flickan tar den på nytt, de bruna ögonen glänser som blank tjära
i natten. Jag ler mot henne. Vill henne så väl. Vi vet vad som väntar. Jag tog
hans hand. Tryckte den hårt mot min kropp som ett försök att stanna tiden.
Flickan rusade iväg med spaden. Jag ser hennes ögon försvinna bort över
klipporna. Jag vet att hon kommer tillbaka. Strax simmar vi åter över det
dunkla vattnet.
Tystnaden när vi håller
flickans kropp mot den kalla vita bänken.
I huset hon hatade. Jag smeker hennes lurviga päls. Vi ser hennes åldrande
ögons blanka tjärn försvinna in dunklet.
Varje sommar när
augusti solen sänkte sig över insjöns dunkla vatten tog han min hand i sin och
flickan skuttade glatt runt oss. Vi
simmar i brunt vatten, under himmel som färgas av glittret i sjön. Flickans
aska sprids för vinden. Jag håller hans hand hårt i min. Ensamma simmade vi i
minnen under augustinattens sista timma.
Ann-Charlotte 2013-06-26
Å, så vackert skrivet. Går rakt in i hjärtat.
SvaraRaderaKramar
Tack, kramar
RaderaNydelig! :-)
SvaraRaderaÅ tack :)
Radera