En svindlande väg av pusselbitar
Jag
måste ha fötts som en kontrollfreak, jag tror jag redan som liten ville ha
kontroll över mitt egna liv och min omgivning. Jag hade svårt att släppa taget
om de som fanns i min närhet. Ville veta var de befann sig alltid. Jag blev arg
då jag tappade kontrollen.
Jag
har alltid varit en reflekterande och analyserande människa. Det är på gott och
ont. Ibland har jag analyserat sönder mig själv, funderat och vänt ut och in på
den som är jag. Det har varit mörkt ibland. Ofta har dessa tankebanor fått mig
att falla och ett tag var det många svarta gropar som jag skapat runt mig. Naturligtvis
var inte alla svarta gropar något som kom från mig själv, några hade jag
fått från omgivningen. När jag redan var djupt nere i svarta gropar
av evig sörja, späddes de på. Det kändes som en evig cykel där jag trampade på
för att alltid bara komma tillbaka till samma punkt. Det är en tid jag aldrig
vill ha tillbaka.
Den
dag då jag började klättra upp ur svarta gropar, då jag såg att det fanns ett
ljus ovanför. Att livet inte alls behövde vara så nattsvart och ledsamt som det
varit under många år, då tog mitt liv en helt ny vändning. Jag vågade bli jag.
Jag vågade. Kontrollfreaken i mig började släppa taget, vågade vara mer spontan
och för varje liten del som jag la till upptäckte jag att hela min omgivning
plötsligt öppnade upp. Jag fick ett helt nytt bemötande av människor både i
närheten av mig och av de som var helt och hållet främlingar. Jag började lägga
ner energi på de saker i mitt liv som betyder massor för mig. Jag började ändra
min livsstil. Jag hittade mig själv bakom fasaden av mörker där inget hade haft
någon större betydelse. När jag steg fram och faktiskt blev omtyckt av andra
började jag våga tycka om människor igen. Jag började förstå att alla inte
ville mig illa. Att det egentligen var jag själv som gjort mig illa, jag hade
lagt så mycket tid på att tro att jag inte fick vara kvinnan i mitt eget liv,
att om jag så bara tog den minsta lilla plats så skulle jag få stiga undan
snart igen. Det hände inte. Jag var på väg. Jag är på väg. Några steg till och
jag vet att jag kommer att kunna leva som den jag är. Utan att vara en
kontrollfreak, utan att vara svart som natten i tanken. Jag kommer däremot att
tillåta mig själv att känna mig ledsen, trött och tveksam de gånger det är
befogat. Jag vill släppa in ljuset, jag vill vara glad och pigg. För de där
åren, som tog knäcken på mig blev allt för många. Tiden rusar förbi alltför
fort och jag har inte tid med sörjiga svarta gropar.
Jag sitter och skriver detta en sen vardagskväll. I regel brukar jag sova vid den här tiden. För ett tag sedan upptäckte jag att den bästa stunden är när lugnet lägger sig över mitt hem. När några i familjen sover och en annan pysslar med sitt vid en helt annan dator. Det är tyst och lugnt. Det är som om orden kommer lättare i natten, även om jag oftast lyssnar på musik när jag skriver känns det väldigt befriande att skriva i tystnad. Det enda som hörs är en hund och vinden som sveper förbi knuten på huset där jag bor. Eller nåja, den kanske mer sveper förbi balkongen. Vinden för med sig ljud från motorvägen långt borta, den svala kvällsbrisen sveper in genom balkongdörren och jag fryser faktiskt om fötterna där jag sitter. Jag sitter ner. Jag sitter ner. Ofta far jag iväg för att fixa både det ena och det andra, lämnar halvfärdiga ord på skärmen för att komma tillbaka en stund senare när tvätten är hängd eller diskmaskinen fylld, ofta har jag glömt vad jag ska skriva efter den lilla utflykten. Det blir ingen ordning på orden när man inte tillåter sig att sitta ner.
Jag sitter och skriver detta en sen vardagskväll. I regel brukar jag sova vid den här tiden. För ett tag sedan upptäckte jag att den bästa stunden är när lugnet lägger sig över mitt hem. När några i familjen sover och en annan pysslar med sitt vid en helt annan dator. Det är tyst och lugnt. Det är som om orden kommer lättare i natten, även om jag oftast lyssnar på musik när jag skriver känns det väldigt befriande att skriva i tystnad. Det enda som hörs är en hund och vinden som sveper förbi knuten på huset där jag bor. Eller nåja, den kanske mer sveper förbi balkongen. Vinden för med sig ljud från motorvägen långt borta, den svala kvällsbrisen sveper in genom balkongdörren och jag fryser faktiskt om fötterna där jag sitter. Jag sitter ner. Jag sitter ner. Ofta far jag iväg för att fixa både det ena och det andra, lämnar halvfärdiga ord på skärmen för att komma tillbaka en stund senare när tvätten är hängd eller diskmaskinen fylld, ofta har jag glömt vad jag ska skriva efter den lilla utflykten. Det blir ingen ordning på orden när man inte tillåter sig att sitta ner.
Jag
ska fortsätta lägga mitt pussel, bit för bit och snart är jag framme. Det är
inte många bitar kvar. Jag undrar vad jag kommer att hitta. Det är svårt att
veta. För jag är nöjd med att vara jag, jag kanske släpper de sista bitarna låter
dem falla iväg. Det är kanske meningen för jag vill inte lägga tillbaka
pusselbitarna av kontrollbehov och svarta gropar. Mitt livspussel, mitt lilla
stora livspussel… en bit för varje del av mig. Men vänta, den biten måste jag
ha den som behöver egen tid, och den som är fylld av härliga nya vänner och gamla
vänner… men titta där! Där är biten ”våga släppa taget”. Den måste jag lägga
dit till sist, när jag vågat släppa helt. Jag vandrar lite till på min vindlande
stig av pusselbitar tills jag lagt ner den allra sista. Det får ta den tid det
tar.
Dina texter tar andan ur mig.. du skriver så klokt och vackert. Glad att du kom upp ur mörkret och lägger pusselbitar istället..
SvaraRaderaKramar
Tack snälla du, det värmde i natten. Kramar!!!
Radera