Söndagshöst

Hösten smyger sig in och lägger sig som ett krispigt täcker över skog och mark. Färgerna lyser för att mattas av en stund senare. Vi två vandrar våra steg runt i den skog där lugnet råder. Vi ser änder som simmar och tvättar sig i sjöns kalla vatten. Varje år förundras jag över att de inte fryser. Några sportfiskare kastar sin lina ut över blankt vatten, en kommer gående med dagens fångst. Vi möter de som lugnt tar sin morgonpromenad lyssnande till hösten stillhet, någon kommer farande i joggingfart med ipodens hörlurar i öronen. Hösten är här och lugnet infinner sig för hösten kräver inte mer än att du lugnt avnjuter den.

Så bryts bilden av lugnet. På ängen som fortfarande skimmrar i grönt i solens strålar blänker en svart yta till med vitt intorkat skum. Bilspår har trängt undan den annars släta ytan. Där i solen ser vi, spåren av en bil som brunnit. Hur hamnade den där? Vad hände? Vi står stilla och tittar på de rester som finns kvar, kan inte förstå. 

Vi fortsätter bort. En stund senare är tankarna på bilen borta. Gräset är fortfarande grönt, fuktig yta som blöter våra skor när vi åter går till vägen. Samtal som inte leder någon vart. När hösten kyla tränger in, känner jag att längtan bort är större än att stanna. Jag vänder mitt ansikte mot solen, i hopp att den ska värma mitt hjärta. 

Mitt körsbärsträd, ett lånat körsbärsträd som flammar av röda lövlågor mot svart stamm. Det träd som gav mig namnet till min lilla värld på nätet. Trädet som blommade med rosa tussar för bara några månader sedan visar åter all sin prakt mot förgängligheten. Snart står svarta grenar mot mjölkblå himmel i tyst väntan på våren. Jag väntar med den.