Himmel möter skogsjöns blanka vatten en sommardag



Det är där jag trivs, vid vatten. Jag vill sitta och se träden spegla sig i sjöns yta. Jag vill drömma om världar som göms under ytan. För visst finns det andra världar där i dunklet? Jag vill skriva om fantasin om världar som jag kan ana. Jag vill drukna i mina egna ord. 

Jag vill se det som är jag i mina ord.  Jag vill inte få det lilla som är jag att försvinna. Jag är så rädd för att tappa orden. De som jag erövrade. Låta det akademiska ta över för där någonstans vet jag, att min kärlek till orden kommer att förändras. Förändras och döljas till något som inte är jag. 

Jag skriver mitt race och jag vet att jag inte räcker till. Att det akademiska inte är jag.
Jag vill så gärna. Jag vill, men varför?
Ställer jag mig inte den frågan så är studier meningslösa.

Kanske är studier i sig meningslösa för vad vill jag åstadkomma?
En etikett att sätta på mig själv.
Att bli någon, som räknas?

Men blir jag det?
Eller en fånge i trasslet av metoder och föreställningar.

Fånge i det som jag tror jag att jag måste vara.
Mitt i all min tvivel, tvivel över studier, familjeliv och att åren går för fort.
Känner jag en gnutta av hopp, att jag ska klara detta.

För vem, för vem?
Gör jag detta?
Mig?
Eller bara för att bevisa att jag kan!

För vem är jag som inte vågar språnget?
Som aldrig riktigt vågar hoppa.
En dag ska jag bli henne jag vill bli.

Eller åtminstone en kvinna som tror på sig själv.
Som släpper taget och vågar.





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...