Det skrivna ordets vånda







Jag tror inte på ordet. Hur ska jag kunna tro på orden? Det går inte. En orimlighet. Mina ord. Jag tror inte på dem. Vita papper fylls av barnahand. Granskas och lagras i minnet. Varje ord måste granskas. Rättas till. Liten barnahand slutar skriva. Tonårshanden skriver. Med barnets blick. Växte inte. Ord som blev kvar och ska granskas. Det är bäst så. Att tänka på vad jag skriver säger du. Du kan inte skriva så. Du måste tänka på, vad? På vad? Den som inte läser eller den som läser?

Jag tror inte på ordet. Jag kan inte tro. Det är en simmande orimlighet som aldrig tar slut. Den forsar iväg genom alfabetets kombinationer och blir till ord som inte vågar. De ska granskas. Förpackas till det som inte är jag. Tänk på vad du skriver. Den vuxna handen tvekar. Får jag? Är mina ord värd att förpackas inom pärmar. Till en bok att bära med sig. Vem ska läsa vem ska granska. Lagen om det eviga säger, det tar aldrig slut. Förpackade ord göms, likt leksaken i flingpaketet. För att trilla ut och bilda en ordflod där leken flyter fram. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...