Sitter fast i min trädgrotta och kommer liksom inte loss

Jag sitter fast i min trädgrotta. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om. Det händer inget här i där jag bor. Det är bara höst, blött och grått. Det är vackert i sig. Men just nu ger det inte någon större inspiration till skrivandet. Ibland tror jag att jag bara kommer av mig, stänger av på något märkligt vis istället för att bara fortsätta och driva på mig själv. Sätter mig på stolen och suckar framför datorn. Jag tror inte det kan vara till någon hjälp att skälla på min stackars dator. Det är inte maskinens fel att jag bara tramsar runt i här på bloggen inte får några vettiga rader ur mig. Jag skriver varken om inredning, kläder och annat förlåt trams... jag har inget intresse för det tror jag att skriva om det alltså. Men jag älskar att läsa om inredning, bara den är udda och inte följer möbelkatalogen så. Därför fick stora möbelvaruhuset ett besök av mig och nu står väl både bord och hylla här av samma form som i tusentals hem världen runt. Jag undrar varför när jag egentligen inte ens gillar det. Kanske för att jag är för lat för att fara runt på loppisar och leta efter den där perfekta hyllan som jag vill ha. Äh... jag vet inte vad det är med mig. Förresten skriver jag visst en massa trams! Det gör jag. Mitt eget trams. Jag kanske ska dra historien om hur det gick till när jag plötsligt blev invandrare i mitt eget land.

Jag tror nämligen det står i min panna: henne kan vi tigga pengar av för hon ger eller så får man sig en pratstund i alla fall. Det måste vara så. Eftersom jag drar till mig både den ena och den andra som står lite på sidan av. Eller kanske inte? Ja, inte vet jag varför det är så. En dag åkte jag tunnelbana och steg av, det brukar man göra eller? Jo om det är slutstation. Vet ni jag gillar slutstationer då slipper jag ha koll på var jag ska stiga av. På samma station klev en man av som var hungrig. Det var vad han sa i alla fall efter att ha ropat fröken efter mig (haha... det stod inte gift i pannan då?) och undrat om jag hade en slant till en korv. Han fick några kronor, det enda jag för tillfället hade i kontanter. Han inledde ett samtal med mig om hur dumt det skulle vara att lagstifta om förbud att tigga. Jag mumlade väl något om att det kunde jag hålla med om och att jag visste (hm... vadå visste vad fick jag det ifrån) och att jag förstod honom. Klart han skulle få fortsätta tigga, även om han uttryckligen sa att han inte tyckte om det. Nåja efter en kort stund och jag på språng iväg med ena foten säger han plötsligt. "Ja du är väl från Rumänien?" Öh va, nä jag är svensk kläcker jag ur mig och undrar om jag var för mörkhårig eller vad han nu grundade sin slutsats på. "Ja säger han glatt du bryter ju". Gör jag? Nä säger jag isåfall måste det vara att jag är halvnorrlänning säger jag snabbt och tar ett steg ifrån säger hej och rusar iväg. Inom mig ler jag lite, han kanske fick ihop till sin korv och kanske lärde han sig att inte dra förhastade slutsater om människor liksom jag gjort i de möten som sker i tunnelbanan. Mitt humör svängde raskt och trots huvudvärk så kände jag mig plötsligt lite glad, jag hade i varje fall hjälpt en medmänniska lite grann, som fick mig att fundera över "Hur pratar jag egentligen?".

Detta var dagens tramsinlägg.