Håll mig, håll mig låt mig stanna kvar






Å vad jag gillar bleknande vass mot blått vatten! Det är något rogivande över det hela. Jag som inte tycker om att simma på djupt vatten men vill sitta vid kanten och se ut över sjön eller havet, säkerhetsavstånd kanske? I hela mitt liv har jag haft säkerhetsavstånd till det mesta. Det är enklare så. Ett litet dike som breddas beroende på hur långt bort jag vill hålla något från mig. Det är en praktiskt lösning, när man inte riktigt vågar slänga ut spången och ta sig över. Några gånger har jag slängt ut spången, bron eller vad det nu än jag föreställer mig att jag försöker ta mig över. Några gånger har jag stannat kvar på andra sidan. Det händer att spången under mina fötter vacklar. Ibland far den upp framför mig och slår mig tillbaka. Så står jag där med mitt dike framför mig med en äggskalshjärna som krackelerar för att tillslut brista. 

Min äggskalshjärna brast. Det är som att kliva runt i kladdig äggvita och för varje steg sjunker jag djupare. Jag hör röster som ropar ta dig upp, kom tillbaka. Men min hjärna till äggskal vill inte. Den lyssnar inte och gräver diket allt bredare. Säkerheten att stanna kvar i sitt äggskal är skönare än att våga sig upp. Så sjunker jag ner och tystnar. 

Förändringar, ruckade rutiner och annat som stör mig i min ordning slår mitt äggskal tillslut i tusen små delar. Det är inte det här jag vill. Jag vill inte. Inte nu. Inte igen. Jag vill stanna där jag var. Jag vill ha mig tillbaka. Jag tycker inte om henne som har en äggskalshjärna. Hon som förvirrar till det för sig, som sjunker och blir en kvinna som är svår att förstå sig på. För stunden är jag den kvinnan. 

Jag känner tröttheten ta över, hur den sakta smyger sig in i mig. Jag vill stanna där intill vassen och djupandas och höra mig själv vakna och säga att jag räcker, räcker som jag är. Min äggskalshjärna hör mig inte. Den tar mig bort dit jag inte vill vara. Hitta tillbaka ber jag, snälla kom tillbaka till den jag vill vara, jag vill inte krackelera till oigenkännlighet. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...