Stockholm i mitt hjärta - när du bjuder på möten har du gjort skillnad.
Stockholm är min stad. Under många år
ville jag fly, bort ut till skogen och den fria tystnaden. Jag ville inte ha
med min hemstad att göra. Tanken att stanna var helt omöjlig för mig. Trots
allt blev kvar om än bosatt utanför, där jag har nära till staden och nära till
den fria tystnaden. Konstraster jag behöver för att inte tappa bort mig själv. Idag inser jag allt mer att jag är storstadskvinna och kommer att förbli det.
Stockholm bjuder på många fönster –
ibland ser jag bara det gröna vackra, hör bara det fina i stadens ridå av
oavbrutet ljud. Andra gånger blir jag ledsen och önskar jag kunde göra mer för
de som har det svårt. Det Stockholm som jag växte upp med har förändrats. Då
var missbrukaren en glad, om än udda man som gick omkring på gatorna och hade
ett hem. Som roade oss en hel del. Tiden tog ut sin rätt och förändringarna
började så saktliga ta plats. Borta var min tid men den finns kvar inom mig.
Här vill jag stanna och här vill jag leva. Det finns inget annat alternativ för
stunden. Min barndoms stad finns inte mer, det som händer nu blir en kontrast
till mina minnen.
Stockholm, du bjuder mig på möten i det
stora och det lilla. Du ger mig nya möjligheter och infall. Jag tar emot och
där mitt i vardagen en sen eftermiddag gjorde vi skillnad för varandra. Vi såg
världar som inte var våra, vi tog emot och stunden stannade. Ett möte för livet
som gav mig en insikt i att vi alla är människor så lika varandra trots att
våra förutsättningar är så olika.
Jag satt där med min vän på parkbänken, när
ni kom förbi. Ni två som sålde Situation Stockholm. Allt började med tidningen
och blev till ett långt samtal mellan oss fyra och en hund. Det fanns inga
fördomar mellan oss, vi var människor jämlika som pratade om hunden, om livet
och tidningen. Om min insädare som var med i julinumret förra året. Det var ett
möte i stunden, jag hoppas vi gjorde skillnad för varandra. Jag hoppas ni gick
hem med glädje för det gjorde jag. Jag är tacksam att jag mötte er, även om jag
aldrig någonsin kommer att få veta vilka ni var. Ni två som hade det svårt, som stannade och som tog
er tid. Jag är glad att vi möttes. Jag hoppas
ni har det fint ihop, att ni ibland kan njuta av era liv. För det du sa, du som
jag tror hette Tobbe värmde mitt hjärta så djupt att du för evigt kommer att
stanna kvar i en del av mitt hjärta. När du tackade för att vi samtalat, att du
var glad över att ha mött trevliga människor. Om du visste vad det värmde mig.
Jag hade gärna pratat vidare, länge.
När mannen med den gröna systemkassen
kom förbi, utan skor vandrade han förbi oss. Säger ni att han varit på
Södersjukhuset, inlagd…när han skulle gå hem hade någon tagit hans skor. Han
gick där på en gata i Stockholm med gröna strumpor på sina fötter. Han gick
där! Utan skor!!! Utan skor och det är 2013!! Jag skämdes. Jag skämdes så djupt
för att en människa som besöker ett sjukhus ska bli bestulen på sina skor och
inte ha råd att köpa nya. Jag skäms över att Södersjukhuset skickar hem denna
man utan skor! Jag skäms för att ingen tog sitt ansvar och såg till att denna
man fick ett par skor att sätta på fötterna när han skulle åka hem Jag undrade
stilla, i tanken om det varit en politiker hade ni skickat hem honom eller henne utan skor?
Mannen går vidare, över bron och försvinner till vad? En inblick hur det är
att äga ett par skor som dessutom försvann! Jag skäms när jag tänker på att jag
förmodligen aldrig kommer att gå utan skor.
Stockholm är konstrasternas stad. Om du läser detta, ta dig tid att stanna upp och se dig omkring. Stanna i ett samtal och låt det bli till en fin stund i livet. Det går faktiskt fler tåg, det kommer fler bussar och om du kommer tio minuter försent så tänk på att om du inte stannat så hade du aldrig mött någon som gör skillnad. För jag tror att ögonblicken och nya möten i livet ger så mycket att det är värt att förlora de där "viktiga minuterna i ditt eget liv". Att våga ta steget och släppa in... är det inte värt allt som det ger?
Ja, jag känner igen det...det är samma i Uppsala...Det finns möten i vardagen om vi vill, om vi tar oss tid, om vi bara vågar. Låt oss värna om vår mänsklighet. Vi har den alla inom oss.
SvaraRaderaSigne
Det finns en del av mig som vill göra något för alla dessa människor, men på deras vilkor. Det är inte jag som ska sätta upp normer för hur de vill leva, jag vill bara inte att de ska behöva fara illa eller gå utan skor. Jag tror du förstår vad jag menar Signe.
Raderaåh så vackert du skriver och tänker... känner igen mig även här i götet för visst har det förändrats precis som du säger. Tack för dina ord
SvaraRaderaKramar /Marlene
Nu skäms jag för att jag inte svarat här... så kan det gå. Kramar tillbaka!
RaderaDet är verkligen ett kontrasternas stad.. och ni som växt upp i den ser dess skiftningar på ett helt annat sätt.. Jag som som är inflyttad, känner mig ständigt som en turist på upptäcksfärd i en stor stad långt från de byvägar som jag växte upp springandes på..
SvaraRaderaKramar