Jag spar i mitt hjärtas minnesbank

Bland blåa blåklockor, grönt gräs och klöver sätter jag ner mina fötter försiktigt. Det surrar av humlor och doftar sommaräng. Jag tar in dofterna samtidigt funderar jag över de spår som jag lämnar kvar efter mig. Jag känner hur gräset sveper över mina bara ben när jag går förbi. Jag trampar på en äng på en plats som känns som min. 

Ängen, skogen är en del av mitt liv. Men inte allt. 

Här där lugnet, dofterna och vinden är det som hörs. Här  kan jag tänka och fundera.

Det gör jag aldrig i staden. Där blir jag en ikattagare. 

Jag sorterar mina minnen. Jag lägger känslor i rosa säckar för att spara tills jag en dag behöver dem igen. Jag plockar grässtrån och tuggar fundersamt på dess stjälk. Sluter handen om blåklockans skira krona. Sorterar bort och gråter. 

Jag förirrar mig in bland träden. Den barriga mossrika skogen tar emot mig. Som den alltid gjort. Den som låter mig fundera över möten i livet som är korta, långa och sådana möten som blir kvar. 

Bakom och bortom den här stunden finns verkligheten. Min verklighet, min fina verklighet. Den som rymmer så mycket av fantastiska möten, stunder och ögonblick. 

Möten som berört mig så mycket. 

Människor som passerat en kort stund. Människor som stannat kvar. 

Mitt egna liv. Som inte alltid varit som det är nu.

Även om jag gråter över allt som inte blev.

Alla möten med människor jag skulle önska fanns kvar.

Men som av en eller annan anledning försvann till andra liv eller gick stilla ur tiden.

Är jag glad över det jag har kvar.

Det finns i livets minnesbank.

Tack Livet Att jag fick dig tillbaka och tack för alla möten!