Stockholm i mitt hjärta - när du bjuder på möten har du gjort skillnad.






Stockholm är min stad. Under många år ville jag fly, bort ut till skogen och den fria tystnaden. Jag ville inte ha med min hemstad att göra. Tanken att stanna var helt omöjlig för mig. Trots allt blev kvar om än bosatt utanför, där jag har nära till staden och nära till den fria tystnaden. Konstraster jag behöver för att inte tappa bort mig själv. Idag inser jag allt mer att jag är storstadskvinna och kommer att förbli det.

Stockholm bjuder på många fönster – ibland ser jag bara det gröna vackra, hör bara det fina i stadens ridå av oavbrutet ljud. Andra gånger blir jag ledsen och önskar jag kunde göra mer för de som har det svårt. Det Stockholm som jag växte upp med har förändrats. Då var missbrukaren en glad, om än udda man som gick omkring på gatorna och hade ett hem. Som roade oss en hel del. Tiden tog ut sin rätt och förändringarna började så saktliga ta plats. Borta var min tid men den finns kvar inom mig. Här vill jag stanna och här vill jag leva. Det finns inget annat alternativ för stunden. Min barndoms stad finns inte mer, det som händer nu blir en kontrast till mina minnen.

Stockholm, du bjuder mig på möten i det stora och det lilla. Du ger mig nya möjligheter och infall. Jag tar emot och där mitt i vardagen en sen eftermiddag gjorde vi skillnad för varandra. Vi såg världar som inte var våra, vi tog emot och stunden stannade. Ett möte för livet som gav mig en insikt i att vi alla är människor så lika varandra trots att våra förutsättningar är så olika. 

Jag satt där med min vän på parkbänken, när ni kom förbi. Ni två som sålde Situation Stockholm. Allt började med tidningen och blev till ett långt samtal mellan oss fyra och en hund. Det fanns inga fördomar mellan oss, vi var människor jämlika som pratade om hunden, om livet och tidningen. Om min insädare som var med i julinumret förra året. Det var ett möte i stunden, jag hoppas vi gjorde skillnad för varandra. Jag hoppas ni gick hem med glädje för det gjorde jag. Jag är tacksam att jag mötte er, även om jag aldrig någonsin kommer att få veta vilka ni var. Ni två som hade det svårt, som stannade och som tog er tid. Jag är glad att vi möttes. Jag hoppas ni har det fint ihop, att ni ibland kan njuta av era liv. För det du sa, du som jag tror hette Tobbe värmde mitt hjärta så djupt att du för evigt kommer att stanna kvar i en del av mitt hjärta. När du tackade för att vi samtalat, att du var glad över att ha mött trevliga människor. Om du visste vad det värmde mig. Jag hade gärna pratat vidare, länge.

När mannen med den gröna systemkassen kom förbi, utan skor vandrade han förbi oss. Säger ni att han varit på Södersjukhuset, inlagd…när han skulle gå hem hade någon tagit hans skor. Han gick där på en gata i Stockholm med gröna strumpor på sina fötter. Han gick där! Utan skor!!! Utan skor och det är 2013!! Jag skämdes. Jag skämdes så djupt för att en människa som besöker ett sjukhus ska bli bestulen på sina skor och inte ha råd att köpa nya. Jag skäms över att Södersjukhuset skickar hem denna man utan skor! Jag skäms för att ingen tog sitt ansvar och såg till att denna man fick ett par skor att sätta på fötterna när han skulle åka hem Jag undrade stilla, i tanken om det varit en politiker hade ni skickat hem honom eller henne utan skor? Mannen går vidare, över bron och försvinner till vad? En inblick hur det är att äga ett par skor som dessutom försvann! Jag skäms när jag tänker på att jag förmodligen aldrig kommer att gå utan skor. 

Stockholm är konstrasternas stad. Om du läser detta, ta dig tid att stanna upp och se dig omkring. Stanna i ett samtal och låt det bli till en fin stund i livet. Det går faktiskt fler tåg, det kommer fler bussar och om du kommer tio minuter försent så tänk på att om du inte stannat så hade du aldrig mött någon som gör skillnad. För jag tror att ögonblicken och nya möten i livet ger så mycket att det är värt att förlora de där "viktiga minuterna i ditt eget liv". Att våga ta steget och släppa in... är det inte värt allt som det ger? 

Kommentarer

  1. Ja, jag känner igen det...det är samma i Uppsala...Det finns möten i vardagen om vi vill, om vi tar oss tid, om vi bara vågar. Låt oss värna om vår mänsklighet. Vi har den alla inom oss.

    Signe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns en del av mig som vill göra något för alla dessa människor, men på deras vilkor. Det är inte jag som ska sätta upp normer för hur de vill leva, jag vill bara inte att de ska behöva fara illa eller gå utan skor. Jag tror du förstår vad jag menar Signe.

      Radera
  2. åh så vackert du skriver och tänker... känner igen mig även här i götet för visst har det förändrats precis som du säger. Tack för dina ord
    Kramar /Marlene

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu skäms jag för att jag inte svarat här... så kan det gå. Kramar tillbaka!

      Radera
  3. Det är verkligen ett kontrasternas stad.. och ni som växt upp i den ser dess skiftningar på ett helt annat sätt.. Jag som som är inflyttad, känner mig ständigt som en turist på upptäcksfärd i en stor stad långt från de byvägar som jag växte upp springandes på..
    Kramar

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

25 år är en väldans massa år det...

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!