Vandrar i min egna fotspår av förlorade minnen








Vår vandring börjar vid Hammarby hamnen med riktning mot Hornstull. Jag föddes på Söder för många år sedan, så många att staden hunnit med att byta skepnad ett par gånger. Jag går där gamla spår ligger i marken, där båtar förtöjda för att aldrig fara över vatten ligger, där nya hus tonar upp sig. Jag går här med den jag lever ihop med. Vi går här för att hitta det vi tappade bort på vår resa. Jag går för att hitta tillbaka till den plats som var mitt hem under mina första sex år. För mig är stunden viktigt, jag vill njuta av det jag ser och ta in allt det som börjar komma tillbaka mig.

Stadsdelens dragningskraft är som en magnet, den vill hålla mig fast. Jag vill inte lämna. Jag vill stanna. Stilla förbannar jag de marknadskrafter som ser till att min möjlighet att återvända är näst intill obefintliga. Trots det drömmer jag vidare mina drömmar, tar in allt det som finns runt mig. Jag förvånas över stillheten. Jag ser människor som rör sig, som varit och badat, som går, som springer, jag ser paret som plötsligt stannar upp lägger armarna runt varandra, jag ser hundarna och börjar nästan fundera på om jag ska bli hundofil (sorry Lodalen, jag snodde ordet från dig), det är människor som sitter och fikar, barn som leker, det är blommor och äldre damer i sina  kolonistugor.




det är drömmar om blomsterbåtar som ska bli café, det är förtöjningar i blått, det är relingar i gult och det är doften av vatten. Det lockar, det drar i mig. Jag glömmer nästan bort den som går bredvid mig.





Det är drömmar om att odla. Någon gjorde allvar och odlar vid sidan av det gamla nedlagda järnvägen.
Det är nya dofter och nya ord som surrar. 


Det är en tunnel under Skanstullsbron, en tunnel utan slut? Här stannar jag. Ser långt bort. Återvänder till min verklighet som är bra. Trots att jag kanske inte befinner mig precis där jag vill vara. Söder, drar och lockar och jag vet att jag kommer att återvända. En dag. På ett eller annat vis kommer jag tillbaka.

Kommentarer

  1. Kom ju på att du frågade om jag var på väg mot storstaden... har tänkt tanken, men var tar tiden vägen?
    Fin promenad du bjöd på och vilken fin blogg du har! Du får ursäkta att jag är världens sämsta att svara och besöka andra bloggar. Men jag lovar att titta in när tid och minne synkar;)
    kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tiden försvinner - ibland skulle jag med behöva mer tid. Men du vet, hojta till när du kommer upp! Skulle vara så roligt att träffas IRL :)

      Radera
  2. Svar
    1. :) då får vi se till att det blir av.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Dumheter!

Mina älskade bilder som vykort