En sensommar kväll i blommiga skor sitter jag på en klippa någonstans i Sverige



Det är sensommarkväll. Jag har smitit ut. Från studierna. Jag sitter på en klippa, i havet speglar sig de sista solstrålarna. I en termos finns kaffe, brun påse med bullar, två muggar och i havet simmar fåglar och en rovfågel breder ut sina vingar högt över oss. Vi sitter på en klippa i solnedgången, avståndet är milsvis i verkligheten bara 20 cm. Jag vill så gärna närma mig. Jag vill inte sitta med avstånd mellan oss, där instagram och sms blir kontakten, för vad ska vi prata om. Jag sitter på en klippa i blommiga sommarskor med tiden och tankarna emot mig. Jag har sagt allt det jag vill säga. Jag ser hur dina blickar finns där ute i havets blanka yta, långt bort bland vita segel som trotsar höstens ankommande. Jag vet att det är där du vill vara. Du vill vara där ute på havet med mig. Jag vet inte vad jag vill.

Jag känner mig både glad och sorgsen mitt i allt det som är vårt eller är det vårt? För vems tankar är det som återspeglas i mig? Vem är jag som sitter där på en klippa? Jag borde frågat mig det, för länge sedan. Jag gjorde det inte för livet pågick runt mig. Jag märkte aldrig vad som hände. Kanske tar du min hand igen och vi dansar vidare och återförenas i det som var vi två.

Ibland känner jag mig som en ensamseglare på livets ocean. Jag kämpar på, tar mig vidare och når mål som är mina. Jag vill bara att du delar dem med mig om du kan och vill. Jag vill se dig leva, jag vill inte att du sörjer sådant som aldrig var,  jag vill bara att du ser det som är. När jag når horisonten, finns du där då? Har du vågat närma dig? Låt mig inte segla ensam mer. Oceanen är så stor och jag så vilsen.


(Du som läser, ta mig inte på för stort allvar, det är en känsla jag beskriver, en känsla av att virra runt i livets ocean, en känsla som jag tror många känner igen, efter många års äktenskap och vuxna barn, är det lätt att tappa bordet det som en gång var vi.)

Kommentarer

  1. Jag tycker dina ord var vackra. En känsla jag så väl känner igen....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir, att du tycker mina orda är vackra! Kram!

      Radera
  2. Du har en oerhörd förmåga att väcka saker till liv med dina ord.. fortsätt skriv, skriv, skriv för jag vill läsa mer.
    kramen från Liv

    SvaraRadera
  3. Du har en oerhörd förmåga att väcka saker till liv med dina ord.. fortsätt skriv, skriv, skriv för jag vill läsa mer.
    kramen från Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj oj tack och kram! Eh tack igen... Nu gråter jag :)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Dumheter!

Mina älskade bilder som vykort