Det står ett bord på en klippa, ett bord utan stolar.... i kvällen



 Det står ett ensamt bor på en klippa ute vid Gålö.
Vem tog sig tid att bära bordet över stock och sten, för att placera det just här?
Det finns inga stolar. Ingen förklaring. 

Ensamt, lite vingligt står det där. 
Som om det väntade på att användas.
Det väntar kanske på mig?

Så känner jag mig. Som ett vilsegånget bord.
Jag försöker andas.
Får panik och dåligt samvete.
För allt det där som jag inte får till riktigt bra.

Om jag sätter mig under, med bordsytan som skydd?
Hjälper det mot trassliga hjärnor?
Dåligt samvete.
För att inte räcka till över allt.

Visst vet jag precis som bordet.
Att var lite felplacerad ibland kan kännas rätt ensamt.
När jag rör till det för mig.

Jag och bordet passar ihop.
En tom yta som jag vill fylla.
Men jag räcker bara inte till!
Inte just nu.




Kommentarer

  1. Varför tycker vi kvinnor jämt att vi inte räcker till, när vi duger precis som vi är!! Den ekvationen brottas vi alla med ibland!
    Kramisar Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det undrar jag också Karin, varför? Varför är vi sådana? Varför sätter man sig "under ett bord" och gråter bara för att man inte räcker till mer än för sig själv? När tiden tar slut och så står man där med högar runt sig, berg av saker som borde sorteras... men så sätter jag mig ner och tänker... för vem vill jag egentligen räcka till? För vuxna män som kan ta vara på sig själva? Eller vill jag räcka till för mig? Ja det kanske jag fundrar på över en annan dag.
      Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

25 år är en väldans massa år det...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!