Hon stod mig nära men med distans

Ett foto från en svunnen tid. Året är ca 1933, min faster var nitton år gammal. Min pappa 5 år och deras syster 6 år. Idag finns ingen av dem i livet. Det kan tyckas märkligt att jag bloggar om min faster och inte om min far eller deras syster. För mig är det inte märkligt, hon fanns där, stod mig nära, men med en distans som jag inte tror var självvald. Jag vill inte tro att den distans hon höll var så, att den istället var ett naturligt tillstånd på grund av den tid hon växte upp i. Min faster blev om ni minns nästan 99 år. Det är ett halvår sedan hon gick bort. Ett halvår har passerat. Ett halvår utan släkt på min fars sida. Vi är bara jag och min bror kvar, våra barn. Det blev tyst. Jag önskar att hon hade berättat mer, att hon vågat öppna sig mer och låtit mig ta del av den tid som började långt innan min. Det fanns en etikett hon höll hårt på. Det gick aldrig att överraska med besök, det var som att boka tid till en läkarmotagning. I tid för att hon kanske behövde förbereda sig för ett besök. Vi spelade alfapet, kort och skrev långkatekes, plockade svamp och bär, hon lärde mig blommornas namn och svampar. Hon virkade, stickade i det oändliga tills hon en dag inte kunde längre. En cancer som hon överlevde satt stopp för handarbetandet, eller var det bara en okunnig läkare som sagt att nu fick hon inte använda armen mer? Eller var det rädslan att det skulle komma tillbaka. Hon blev nästan 99 år. Om hon vetat om det, hade hon vågat mer då?

Jag saknar henne, jag saknar stunderna med spel och hennes humor som var något makaber. Jag saknar hennes generösa sida, hon som delade med sig. Hon gav mig chansen. Hon gav mig möjligheten att få lov att studera vidare. Hon lämnade möjlgheten efter sig. Jag är henne evigt tacksam, jag önskar bara att hon fick veta det. Jag hoppas att hon sitter på sitt moln, i sin veckade kjol, med kappan på armen och handväskan i tryggt förvar. Jag hoppas hon sitter där och skriver sin långkatekes och spelar alfapet med de andra på molnet. Jag hoppas att hon ser hur glad jag är att få studera - att äntligen våga, orka och kunna ta tag i möjligheten att få bli det jag velat i många år. Jag ska göra mitt bästa mer kan jag inte, når jag målet tror jag att hon kommer att höra det. Evigt tacksam, evigt lycklig för att hon fanns. Jag fick behålla henne längre än vad jag fick behålla min far och andra faster.

När jag ser på fotot undrar jag ibland vad hon önskade av livet, vad ville hon bli? Ville hon vara där hon var eller var det något helt annat hon tänkte på än att vara hemmafru. Hon fick aldrig några egna barn, det var henne stora sorg. Hon hade mig, jag blev nog på något vis surrogat för det barn hon aldrig fick. Vad tänkte hon på då hon på äldre dar och änka, tog hand om sin åldrande mamma, vad tänkte hon när vännerna försvann en efter en för att aldrig komma tillbaka. Vad tänkte hon när hennes syskon dog? Vad tänkte hon när hon drog mig i barnvagnen på gatorna i Stockholm? Vad tänkte hon när hennes bror var den enda av de tre syskonen som fick barn. Jag undrar och undrar. Ibland undrar jag vem hon var. Vad döljde sig bakom humorn, svampplockningen, spelandet av spel, bakom skratten och stunder med bakning. Vem var hon egentligen? Hon som föddes i en annan tid, strax innan det första världskriget, hon som var vuxen långt innan jag föddes. Vad tänkte hon när hon bodde med sin mamma, syster och bror? Vad tänkte hon på? Jag kommer aldrig att få veta. Hur kände hon när  hennes far försvann? Vad tänkte hon när hon som liten bara hade sin mamma, min farmor? Vad kände hon när hennes mamma gifte om sig, skilde sig igen... frågor som är många men utan svar. Frågot som jag aldrig tänkte på att ställa.

Så gick hon bort, jag stod där med hennes saker i en säck. Jag visste inte vad jag skulle känna. Jag kände bara en skam över att hennes sista år inte blev så bra. När kroppen sviker och hemmet blir den enda lösningen, en förvaringsplats. Kanske var det bara otur, fel ställe och orken att flytta fanns inte. Inte hos henne. På begravningen kom tårarna och plötsligt var jag ensam. Hon finns inte mer. Jag ser den rutiga perrongen, i pastellfärger, åker förbi och minns alla gånger jag gått över det golvet för att gå hem till henne, senare tog stegen en annan riktning mot hemmet men fortfarande över samma golv. Jag känner tiden som går, den gick för fort. Jag vill plocka svamp och dricka aurora med dig igen! Kanske ses vi på det där molnet en dag - jag ska bara först göra allt det som jag aldrig gjort tidigare!! För det vill jag hinna.

Tack för att du fanns!