När körde du i diket?
Hemkommen, från ett möte i en solig men blåsig söndagseftermiddag, där klätterträden är för blöta för att sitta i, men fiket inbjöd till gemyt och samtal. Läser jag detta inlägg av en fin och klok person, som jag hoppas många får möjligheten att möta. Jag läser hennes tankar om att se sina misslyckande som dikeskörningar som man raskt tar sig ur. För att gå vidare och ta den erfarenheten i sin ficka, jag tycker om de låsbara. Dikeskörningar vill jag helst glömma.
För några år sedan såg jag på mig själv som en stor dikeskörning, en som lika
gärna kunde ligga kvar där nere i diket och bli allt mer fylld av lera och
smuts. Det spelade liksom ingen roll. Det är alltid tryggare att stanna i det
som sitter fast. Men det är så med diken, tillslut torkar de ut och liksom
puffar på en att stiga upp. För där kan du inte sitta. Jag öppnade först det
ena ögat och sedan det andra lite försiktigt. Kikade ut på den värld som jag
aldrig trott tillhörde mig. Då, brast det. Det brast i ilska och sorg över alla
år som jag trott att jag inte hörde till, att jag bara var här för att var en
som skulle ta hand om alla andra. Vem skulle ta hand om mig? Det fanns bara en
som kunde göra åratal av dikeskörningar till en stabil väg och det var jag
själv. Jag öppnade upp en liten del av mig, så liten att den knappt syntes och
jag tog ett steg på en väg som skulle innebära många fler dikeskörningar, många
fler tårar och ilska än vad jag trodde fanns inom mig.
Sakta möte jag
människor, jag tog emot en liten bit av mig själv i varje möte. Jag möte
tillslut en person som genom tålamod, förståelse, sång och glädje som såg mig.
Som såg bortom skallet av hård lera som börjat att krackelera runt mig. Som en
dag fick mig att öppna upp en liten bit, för varje möte vågar jag mer. Ibland
kör jag i diket, jag mår inte riktigt bra men oftast, oftast vänder det och jag
tar med mig nya erfarenheter och kunskaper i min ficka. En ficka som inte är
låst. För varje bit växer jag och jag jobbar vidare med mig själv. En dag gör
jag det bara, jag släpper in fler och fler. Jag blir glad för varje möte, för
varje samtal som stärker och berikar. Där jag känner att även jag har något att
ge. Jag tar emot världen! Jag tar emot mitt liv. För om jag tar emot mitt liv
kan ge så mycket mer tillbaka. Jag stärker mig själv, inte ett egoistisk
tänkande utan jag accepterar att jag är den jag är i möten med mina medmänniskor. Att tillåta sig att köra lite hit och
dit, att falla och famla runt och vara mänsklig, det är inte så farligt trots
allt.
Du är en modig kvinna, det är en fröjd att följa dina steg! Kram <3
SvaraRaderaDet är en fröjd att fått lära känna dig Anna-Lena, en fröjd jag inte vill vara utan. Kramar tillbaka från mig som försöker vara modig.
RaderaNu slutade jag andas när jag läste, du skriver så klokt och du är så modig som lämnade diket vilket jag verkligen är glad för. Kramar och tack för ett fint möte idag
SvaraRaderaJag hoppas du andas igen, jag tänkte på det vi pratade om igår. Om att andas. Kramar och tack själv! Möten som berikar gillar jag.
RaderaDIkeskörningar har man gjort många i livet, men jag brukar kravla mig upp. Tufft av dig klättra upp till kanten, och ta emot handen som sträcktes ut till dig!
SvaraRaderaÖnskar dig allt gott!
Kram Karin
Stor kram till dig Karin! Numera kantas mina diken av vackra blommor.
Radera