När körde du i diket?




Hemkommen, från ett möte i en solig men blåsig söndagseftermiddag, där klätterträden är för blöta för att sitta i, men fiket inbjöd till gemyt och samtal. Läser jag detta inlägg av en fin och klok person, som jag hoppas många får möjligheten att möta. Jag läser hennes tankar om att se sina misslyckande som dikeskörningar som man raskt tar sig ur. För att gå vidare och ta den erfarenheten i sin ficka, jag tycker om de låsbara. Dikeskörningar vill jag helst glömma. 

För några år sedan såg jag på mig själv som en stor dikeskörning, en som lika gärna kunde ligga kvar där nere i diket och bli allt mer fylld av lera och smuts. Det spelade liksom ingen roll. Det är alltid tryggare att stanna i det som sitter fast. Men det är så med diken, tillslut torkar de ut och liksom puffar på en att stiga upp. För där kan du inte sitta. Jag öppnade först det ena ögat och sedan det andra lite försiktigt. Kikade ut på den värld som jag aldrig trott tillhörde mig. Då, brast det. Det brast i ilska och sorg över alla år som jag trott att jag inte hörde till, att jag bara var här för att var en som skulle ta hand om alla andra. Vem skulle ta hand om mig? Det fanns bara en som kunde göra åratal av dikeskörningar till en stabil väg och det var jag själv. Jag öppnade upp en liten del av mig, så liten att den knappt syntes och jag tog ett steg på en väg som skulle innebära många fler dikeskörningar, många fler tårar och ilska än vad jag trodde fanns inom mig. 

Sakta möte jag människor, jag tog emot en liten bit av mig själv i varje möte. Jag möte tillslut en person som genom tålamod, förståelse, sång och glädje som såg mig. Som såg bortom skallet av hård lera som börjat att krackelera runt mig. Som en dag fick mig att öppna upp en liten bit, för varje möte vågar jag mer. Ibland kör jag i diket, jag mår inte riktigt bra men oftast, oftast vänder det och jag tar med mig nya erfarenheter och kunskaper i min ficka. En ficka som inte är låst. För varje bit växer jag och jag jobbar vidare med mig själv. En dag gör jag det bara, jag släpper in fler och fler. Jag blir glad för varje möte, för varje samtal som stärker och berikar. Där jag känner att även jag har något att ge. Jag tar emot världen! Jag tar emot mitt liv. För om jag tar emot mitt liv kan ge så mycket mer tillbaka. Jag stärker mig själv, inte ett egoistisk tänkande utan jag accepterar att jag är den jag är i möten med mina medmänniskor. Att tillåta sig att köra lite hit och dit, att falla och famla runt och vara mänsklig, det är inte så farligt trots allt.  

Kommentarer

  1. Du är en modig kvinna, det är en fröjd att följa dina steg! Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en fröjd att fått lära känna dig Anna-Lena, en fröjd jag inte vill vara utan. Kramar tillbaka från mig som försöker vara modig.

      Radera
  2. Nu slutade jag andas när jag läste, du skriver så klokt och du är så modig som lämnade diket vilket jag verkligen är glad för. Kramar och tack för ett fint möte idag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas du andas igen, jag tänkte på det vi pratade om igår. Om att andas. Kramar och tack själv! Möten som berikar gillar jag.

      Radera
  3. DIkeskörningar har man gjort många i livet, men jag brukar kravla mig upp. Tufft av dig klättra upp till kanten, och ta emot handen som sträcktes ut till dig!
    Önskar dig allt gott!
    Kram Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stor kram till dig Karin! Numera kantas mina diken av vackra blommor.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Dumheter!

Mina älskade bilder som vykort