Mina funderingar kring "När tycker du om dig själv bäst"?




När tycker du om dig själv bäst?

Den frågan ställde sig Li Pamp i sitt sommarprogram. Nu har jag inte lyssnat till det.  Men att spinna vidare på Vidas inlägg utifrån just det hon skrev om ”När tycker du om dig själv bäst”? ska jag försöka göra. Alltid är det så mycket lättare att skriva negativt om sig själv. Alltid lättare, som om det skulle från skyn falla ner mjuka bomullsmoln som räddar mig och säger att jag duger som den jag är. Det är så mycket lättare för att förvänta sig att någon annan ska lyfta och stärka mig, än att göra det själv. Men, jag säger MEN om jag inte kan tycka om mig som jag är, hur ska då omgivningen kunna tycka om mig? Om jag går där i mitt eget elände. Ställ dig bara utanför och titta om du känner som jag. Titta på dig själv vad ser du då? Knappast en person som går att tycka om. Men och jag säger MEN igen om du släpper in dig själv i glädje, låter det sippra ut genom dig och ler mot den du möter. Vad händer då? Jo, signaler flödar ut och omgivningen blir plötsligt mottaglig för den du är. För visst är det så att glädjesignaler föder glädjesignaler. Som ringar på vattnet. Hur plötsligt det händer, du får nya vänner, du bemöter omgivningen som den är värd att bli bemött. Jag tror det är så att man måste försöka se sig själv som den man är. Förändra det man kan i sig själv men aldrig förlora sig själv. Aldrig bli till en person som följer strömmen, som gör som alla andra. Jag tror på det viktigaste att vara sig själv. Aldrig snegla över axeln och tänka att den vill jag vara för den har det så mycket bättre. För vad vet vi vad som rör sig inom den man möter?

Frågan var ”När tycker du om dig själv bäst”?

Då när jag ska svara, tassar Jante in och talar om för mig ”men snälla du vem tror du att du är, du får absolut inte tycka om dig själv. Ja du får inte ens säga att det här är jag bra på. Det måste du väl förstå. Du är ju ingen”. Jag är INGEN. Men Jante, vem är du? För det är så att det är just du som är INGEN. Du finns inte ens. Du är påhittad. Du har fått oss att tro att du är på riktigt. Men se, det är du inte. Så jag vågar mer än du tror och ska svara.

Jag tycker bäst om mig. Det gör jag. Nästan i alla lägen. Jag tycker om när jag klarar av att le mot den jag möter, när jag är närvarande i tiden, när jag vågar stå upp för den jag är inför mig själv. (Jag är inte redo att stå upp för världen ÄN). Jag tycker om när jag klarar av att förändra mig själv. Jag tycker om mig själv när jag vågar kliva utanför min komfort zon. Jag tycker om mig själv när jag släpper alla krav och bara är. Jag tycker om mig själv när jag lugnt och tryckt bara säger att för mig är det så här och det står jag för. Jag kvinna, människa som lever i det som ska vara jag en dag. Jag vill och jag tycker faktiskt mycket bättre om den kvinna jag ser idag än den jag var för fyra år sedan. Den jag ser idag är starkare, vågar mer, ler mer, skrattar mer, sjunger mer, skriver mer, målar mer, läser mer, vågar ta tag i mig själv och det är då jag bara kan säga att jag älskar mig själv.

Jag tror att styrkan i att våga se, våga förändra, våga se tillbaka och släppa in är viktig. För att kunna tycka om sig själv. Låta det som en gång var bara få lov att flyta med utan att störa. Det är då jag som människa lever. Jag har rätt att tycka om mig själv. Vad du Jante än säger så finns du inte. Det är dags att släppa dig och låta dig flyta med i strömmen av mitt liv. Ut och långt bort. Jag kan le mot dig och önska att du aldrig hade uppstått i tanken hos någon för länge sedan. Men du kommer inte att störa mig lika mycket som förr. För jag tror på att "tycka om dig själv som den du är". Jag lovar i denna stund. Att alltid, så gott det går tycka om mig för den jag är, närvarande i nuet med gårdagen i fickan. 


Kommentarer

  1. Du skriver så skimrande vackert och klokt. Dina texter kan man läsa om och om igen. Det är som att finna en skatt.
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. en skatt, å klokt och vackert! Men vad ska jag säga nu. Tack? Det låter så futtigt!
      Kram

      Radera
    2. Tack är bland det vackraste ord jag vet när man menar det. Inte futtigt alls skattskapare.
      kram

      Radera
  2. När tycker du om dig bäst, frågar du?
    I detta egoistiska samhälle där alla med vassa armbågar ska stå i första ledet, så blir svaret:
    När jag kan hjälpa och lyfta fram en medmänniska. Kanske ge tröst och mod.
    Kram Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. En intressnt tanke Karin, hur tänkte du? Men frågan är egentligen när du tycker om dig själv för den du är? OM du tycker om dig själv, vilket jag verkligen hoppas att du gör så är det lått att svara på frågan precis så som du gjorde Men om man inte tycker om sig själv då kan man inte heller hjälpa andra? Förstår du hur jag tänker? Blir glad om du kommer tillbaka med lite mer svar, men bara om du vill förstås. Stor kram!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!

25 år är en väldans massa år det...