Vågor slår mot en strand

Jag sliter, sorterar och gråter en skvätt över det som jag nu sorterar ut. Det är ett liv. Ett liv av texter, en gång skrivna för att skickas. Texter som aldrig kom fram till mottagaren. Det är en livstids textilier, det är dukar av alla slag, det är lump, det är trasiga saker och sådant som jag aldrig kommer att använda igen. Den ena säcken efter den andra fylls av mitt liv. Jag gråter inte så mycket över det som inte är jag. Luften blir lättare att andas för varje sak som jag med all kraft får övertyga mig själv att jag inte behöver. Jag vet inte varför jag gör detta. Varför jag sorterar bort. En önskan om att gå vidare i livet. Att sudda ut. Inte vara den jag var. Bara bort bort bort... göra plats för det nya jag. Den jag vill vara. Det är skrämande att sortera. Jag vet inte vem som kommer ut på andra sidan när detta är gjort. Det är som vågor som slår  mot stranden i all oändlighet. Det ryms så mycket i vågornas stillsamma plaskande...  i skummet som bildas ryms skräpet i mina tankar. Hur mycket vågar jag sortera bort? Törs jag sedan stå med fötterna på jorden och vara den jag är? Kanske tar vågorna med mig ut, kanske kommer jag aldrig tillbaka eller dit jag vill.