Ja, vem är det som egentligen kör? Ett inlägg tillägnat Vida.

Ja, vem är det som egentligen kör? Det frågar sig Vida i sitt senaste blogginlägg. Hennes funderingar över livets alla krokiga vägar får ofta igång mig. Mina tankar snurrar till och sträcker sig ytterligare en bit på vägen, jag kanske svänger av åt ett annat håll än vad Vida har valt. En motvalskvinna som inte vill men endå lyssnar och tar till sig. Jag tänker, omvandlar och gör det till något som är mitt. Tror jag. Ibland blir jag rädd för att jag är en medlöpare utan egna tankar. Men jag tänker som så, att börjar inte någon en tanke kan inte jag fortsätta min, så på något vis blir vi alla till medlöpare i livet, vi lär av andra och vi delar med oss och för vidare. Ja, det är så det ska vara. Men vem är det då som styr? Vem styr över mina vägval? Är det jag själv? Någon annan som sitter på min axel och viskar att du ska ta stigen mot höger när mina fötter redan valt att börja gå mot vänster. I den stunden stannar jag. Jag lyssnar och väljer stigen mot höger mot min egen vilja. För det kan inte vara så att det jag vill välja är rätt? Det finns inte på tapeten. Det finns där i ryggsäcken, som under åren blivit allt lättare att bära, trots allt ett litet stråk av grå dimma som vill styra mina val. I tron att andras val är de rätta. Jag kan inte ha rättigheten att köra vidare i mitt liv?

Vem är det som bestämmer att jag saknar rättigheten att styra mitt liv? Jag väljer min livs stig, den är min. Känslan är skum. Är den stigen min? Har jag valt den? Jag kör vidare till korsningar och står vid vägval som en rondellhund som fastnat i mitten. Jag kan inte välja.

Vägar som ropar högt ”följ mig, följ mig”!  Vägar som går hit och tillbaka, som finner sig. Återvändsgator och vägar som bär till Rom. Vägar som går runt och tillbaka. Alla vägar ropar sina budskap. En del högre än andra. Jag väljer förvirrat min stig och hör hur det gnisslar av arga bromsar på de vägar jag inte valt.

Vida frågar sig vad skulle DU göra om du inte var beroende av pengar och var säker på att inte misslyckas? Finns det ett svar på denna fråga? Om jag imorgon dag visste att jag kommer att stå på en scen och sjunga solo, att jag inte skulle missa en ton. Att jag äntligen skulle få leva min dröm. Men skulle den här drömmen då vara något att längta till? Jag skulle få allt gratis, utan ansträngning. Jag tror att om jag inte var beroende av pengar och dömd till att inte misslyckas skulle mitt liv styras av något annat. Jag skulle inte växa med min uppgift, inte utveckla den för hur skulle jag kunna det om jag vet att jag aldrig kan misslyckas? Jag tolkar din fråga på mitt vis Vida, jag tänker så här. För visst tanken att inte misslyckas känns underbar, men svårare att leva med. Jag tror du förstår vad jag menar Vida?

För vem är det som egentligen kör? Jag kastar frågan vidare ut i luften. För det är ok eller hur Vida? Kom igen ni andra, skriv om detta.