Vågor slår mot en strand




Jag sliter, sorterar och gråter en skvätt över det som jag nu sorterar ut. Det är ett liv. Ett liv av texter, en gång skrivna för att skickas. Texter som aldrig kom fram till mottagaren. Det är en livstids textilier, det är dukar av alla slag, det är lump, det är trasiga saker och sådant som jag aldrig kommer att använda igen. Den ena säcken efter den andra fylls av mitt liv. Jag gråter inte så mycket över det som inte är jag. Luften blir lättare att andas för varje sak som jag med all kraft får övertyga mig själv att jag inte behöver. Jag vet inte varför jag gör detta. Varför jag sorterar bort. En önskan om att gå vidare i livet. Att sudda ut. Inte vara den jag var. Bara bort bort bort... göra plats för det nya jag. Den jag vill vara. Det är skrämande att sortera. Jag vet inte vem som kommer ut på andra sidan när detta är gjort. Det är som vågor som slår  mot stranden i all oändlighet. Det ryms så mycket i vågornas stillsamma plaskande...  i skummet som bildas ryms skräpet i mina tankar. Hur mycket vågar jag sortera bort? Törs jag sedan stå med fötterna på jorden och vara den jag är? Kanske tar vågorna med mig ut, kanske kommer jag aldrig tillbaka eller dit jag vill.

Kommentarer

  1. Vart vindarna blåser, vilken riktning de tar, är svåra att styra över. Men vägval i livet styr bara du själv över. Så det är alltså jag som kör......jag som inte ens har körkort! Mig vågar nog ingen åka med, eller ens möta!
    Kramar Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så är det nog vägvalen gör jag själv.. tror jag... kram till dig!

      Radera
  2. Kanske gör du nu det du tror att du vill, men efter rensningen så blir det tydligare vad du egentligen vill. Så tyckte jag det var för mej när jag gjorde en stor utrensning. Fast jag har funderat över det där: är det processer inom en som sätter igång rensningen, är det rensningen som sätter igång processer eller är det kanske en kombination.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en intressant tanke, ja vilket är det? En kombination? Eller kan det vara så att yttre omständigheter får igång rensningen? Jag tyckte det kändes lite som en blandning av allt. Jag trodde inte att jag var så sentimental - men det är tungt. Rensningen ska fortsätta både i det yttre och det inre. Vad jag vill? Jag vet. Men bloggar inte om det, det är för personligt.
      Kramar till dig.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

25 år är en väldans massa år det...

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Det är något visst med grisar i gummistövlar!