Jag skrämmer mig själv och förvånas: jag tog tag i färgerna igen.



Jag har alltid tyckt om att måla och teckna. Redan som lite var jag väldigt glad i färger och att rita. Under många år så var det min dagliga sysselsättning när jag inte läste eller skrev brev. 
Men omståndigheter, ett förfluget ord fick mig att nära på ge upp. Jag tog inte i en pensel på många år. Ibland ansträngde jag mig att rita med barnen. Det blev en eller annan prins eller prinsessa när jag inte ritade skumma figurer åt barnen. 

Men så häromdagen. Kände jag att färgerna började locka mig igen. 


Plöstsligt satt jag där med mina färger och min penna.
Det är jul snart.
Jag som nästan aldrig skickar julkort.
Började plötsligt teckna över förväntan många kort på rad.


Det här är en bråkdel av dem.


Så här såg det ena kortet ut före färgläggning.



Och så här innan det riktigt tog sig form. 


Lite vinter, lite sommar, lite allsköns blandning. 
Ja varför inte.
Allt behöver inte vara årstidsbundet. 

Men jag är sådan: ett exemplar av varje. Två är ett för mycket. 

Om de blir skickade återstår att se. Vem vet. 


Kommentarer

  1. Vilken gåva att kunna teckna så och att finna lusten till tecknandet igen.. underbara kort!!! Å jag gillar att du gör precis som du vill :)
    Kramen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram Liv. Jag har en stor lust att göra som jag vill. Jag fixar inte att var något jag inte är eller inte göra det jag vill. Å det är väl just det, kom jag nu på som skrämmer min make. Idag blev det inga kort, först på tisdag finns det lite tid igen. Då konsert nr 1 kommer emellan, en körövning och lite annat.
      kramar

      Radera
  2. Hej och tack för din kommentar hos mej. Kul att få nya besökare.

    Jag känner igen mej i dej på nåt sätt. När jag var flicka målade jag mycket och fick fina betyg i skolan för det.
    Så sjöng jag också och blev ombedd att fortsätta med sången.
    Men så blev jag Mamma tidigt och när jag försökte sjunga barnvisor för barnen, sa min man (som inte lever längre) Ut med katten. Han var musiker och sångare bland annat. Så jag slutade att sjunga och att rita och måla hann jag aldrig med.

    Men på lite äldre dar, så sjöng jag med i Hbgs Konserthuskör och då blev det till och med Beethovens nia. Den är fruktansvärt svår för speciellt sopranerna, som jag hörde till. Kören blev nerlagd eftersom körledaren skulle flytta. Sen har jag inte sjungit igen. Men det beror också på att jag har fått astma och inte kan längre.

    Sv. Tack och försök att se i min Reseblogg också. Kanske den kan roa dig också.

    Gilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet inte om du går tillbaka och läser mitt svar här. Jag sjunger i kör sedan 4 år tillbaka och det betyder ALLT för mig. Jag älskar det! Jag är också sopran. Som så många andra. Att våga ta upp saker igen känns som ett stort steg för mig, det ska komma fler.

      Radera
  3. Jag glömde ju att säga att dina alster är väldigt fina. Fortsätt med sånt!

    Gilla

    SvaraRadera
  4. Ett handmålat kort, slår alla inköpta! Du är duktig, du!
    Kram Karin

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Dumheter!

Mina älskade bilder som vykort