En julsaga om ett slott



Det var en gång ett slott, som låg intill kanten av den allra vackraste vik som någon hade skådat. Där låg slottet och blickade ut över det kristallblå vattnet som gnistrade i solen eller när vintersolen sänkte sitt öga över den frusna viken, lyste allt i de allra vackraste nyanser av blått. I detta slott bodde det en familj som ibland inte var som alla andra familjer. De var de inte riktigt säkra på att slottet var en plats där de ville leva, för varje vinter som gick så blev familjen allt säkrare på att de valt helt fel plats att leva på. Varje vinter var de tvungna att leva upp till ett firande som passade sig på ett slott. Så de dekorerade salar och rum med grangirlanger, klippte pappersfigurer ur vita papper och tände stearinljus alla i fönster. Varje kväll före julafton gick far i huset ut och högg den allra vackraste granen som barnen pyntade med smällkarameller och glittrande kulor i alla färger som fanns. Varje lördag före julafton gick familjen ner till handelsträdgården för att köpa julblommor, de bar hem många hundra blommor av alla de slag. Det doftande av hyacinter och kryddor i varje vrå. Trots att julens förväntan låg i luften satt familjen vid sitt bord och önskade att de åtminstone hade någon att fira med. De stora salarna ekade tomma. Ingen kom och klappade på porten. Det var nästan intill kusligt tomt i det stora slottet. Trots att de varje år försökte leva upp till en jul som passade ett slott. De fortsatte att baka, laga mat och dekorera det stora slottet. Varje jul satt de ensamma vid sitt bord och stirrade på julskinkan som ingen ville äta.

Men en jul hände det sig att far i huset reste sig upp och sa, nej nu slutar vi allt att pynta. Vi gör något helt annat. Vi ska öppna vårt slott för alla som vill komma. Vi får allt sluta att tro vi någonsin får besök av våra släktingar, för nu har vi suttit här i så många år och stirrat på skinkan som ingen vill ha.

Men vad ska vi göra utbrast mor i huset? Vad kan vi göra?

Barnen stirrade på sin far som om de trodde att han blivit tokig. Fast egentligen tyckte de båda att det nog var en bra idé av far att vilja göra något annat. För de sistas jularna hade varit mycket tråkiga och trista.

Familjen som bodde i slottet hade ärvt det av en släkting som tröttnat på att ta vara på det stora obekväma huset. De hade bara fått lova att de skulle upprätthålla julfirandet som det varit undre många tidigare år. Familjen hade försökt göra sitt bästa och de första jularna hade salarna varit fyllda av glad rop, julmat och julklappar men så började släktingarna bli gamla och orkade inte längre. De yngre tog första bästa flyplan och försvann ut i världen och bort från allt julfirande. Familjen blev ensamma kvar i det stora mörka slottet.

Slottet som blickat ut över viken genom många århundrade hade nästan säckat ihop under allt pyntande, när salarna blev tysta och pyntet bara stod där som en kuliss hade väggarna börjat sjunka ihop. De gamla porträtten som hängde på väggarna hade börjat anta en helt annan ton. Och slottet ville inte vara med längre. Det funderade nästan på att bli en ruin. Murbruket hade börjat vittra sönder.

Familjen såg på allt detta och försökte dölja det med glitter och ljus. De visste inte riktigt vem de ville lura, men allra mest lurade de sig själva att tro att den här julen skulle bli en sådan där sagolik jul som slottet var värdigt. Den julen kom aldrig.

Så när far i huset en tidig morgon, strax innan jul, utbrast nu gör vi något annat, tittade familjen storögt på honom. Far reste sig så att granen darrade och jultallrikarna i skåpen skallrade. Julskinkan fick nästan fötter och doften av jul försvann plötsligt ut genom dörren. Barnen stirrade på sin far, som med ett språng försvann ut genom köksdörren och återvände inom loppet av ett par sekunder med den bärbara datorn i sin famn. Nu kör vi ropade han!

De samlade sig alla runt datorn och far sa att nu ska bjuda på en julfest som någon sent ska glömma. Vi ska göra ett upprop på Facebook och nu ska vi fira en jul som ingen kommer att glömma i denna bygd. Vårt slott ska få sitt julfirande tillbaka, inte som det var förr ropade han högt men som vi vill ha det idag. Mor tittade på honom som han mist förståndet. Barnen ropade hurra, fast de inte riktigt visste vad det var deras far hade kommit på.

Men så hände det sig att på julaftons morgon knackade det på dörren och den första gästen anlände. De tittade förvånat på gästen som sträckte över en korg med röda äpplen. En stund senare kom nästa gäst med sina gåvor. Tillslut när det började närma sig Kalle på teve, var slottet fyllt av glad gäster som inte heller hade någon att fira med eller som hade tröttnat på släktingar som inte ville komma. Som genom ett trollslag hade far bjudit in de som ville fira en riktig slottsjul, det enda villkoret var att de tog med sig något som gick att äta eller dricka.

Slottet suckade lyckligt och fortsatte att blicka ut över den vackra viken som nu skimrade i guld. Slottet kände en stor lycka när salarna fylldes av människor som ville fira tillsammans. På något vis hade glädjen återvänt till det gamla slottet och familjen som en gång fått ärva slottet log i kapp med varje gäst som knackade på den tunga slottsporten.

Det var en lycklig familj som somnade sent den julaftonskvällen. Utanför föll den första snön. När de vaknade på juldagsmorgonen kändes det som om allt bara varit en dröm. Men det största beviset att det inte var en dröm, var nog alla gilla-tryckningar på Facebook som  hade uppgått till fyrahundratio stycken.


Skrivit av Ann-Charlotte den 23 december 2013.. i all hast...


Kommentarer

  1. Du är helt fantastisk!!!!!
    God Jul!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Å kram, tack... jag hade roligt när jag skrev.

      Radera
  2. Åh så fint!
    Har läst högt för MyDarling och gissa vad han skrattade ...julskinkan fått fötter... Du skriver så fint och jag älskar dina kåserier.
    Nu önskar jag dig och de dina en riktig fortsatt God Jul!
    Kraaaamen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack vad glad jag blir :) Så kul att han gillade och du med. Det värmer ska du veta.

      Radera
  3. En saga SKA ha ett lyckligt slut, och det fick du till med råge!
    En fin berättelse som går att omsätta i dagens materiella julfrosseri.
    God Fortsättning på dig!
    Kram Karin

    SvaraRadera
  4. Jag hade nog dagens samhälle i tankarna när jag skrev, men också detta med att förändringar i livet är svårt. Jag håller på med en fortsättning och den får nog ett lyckligt slut den med, kram tillbaka!!

    SvaraRadera
  5. Ja sagor med lyckliga slut är trevliga. Va fint och roligt du skriver.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det hände sig när snön låg vit på taken en november dag...

Dumheter!

Mina älskade bilder som vykort