Blogg blogg blogg å nej.... hej!
Om det är mörkret eller bara en lite leda, att tycka att skriva inte är så lätt alla gånger, eller om jag helt bara tappat lite av gnistan över att blogga? Eller om jag tror att om jag flyttar IGEN, ja inte bokstavligen, utan bloggen så blir det lite lättare. Jag tror inte det. Jag har flyttat förr. Flera gånger. Inte hjälpte det mycket. Det är som jag kommer till en punkt. Då jag inte kan gå vidare. Stopp. Finito. Nu har jag skrivit om opera, om sången, om tiggare om det mesta som kommer i min väg.
Jag har skrivit om MIG. Jag har låtit er ta del av MIG.
Nu ångrar jag det lite.
Det blir komplicerat. Ibland. För att jag tänker för mycket.
Det är slut. Jag tror jag och bloggen har sagt varandra sitt. Eller har vi?
Om jag slutar nu. Vad händer då?
När jag känner att det tar stopp. Får jag behov av att åka ut till havet. Det händer att det blir ett möte med mörker, kall luft och havsdofter som får mig att lyfta en stund. Varje gång tänker jag att nu, nu ska jag ta hem känslan. Jag ska ta med mig dofterna och sanden under fötterna. När vi svänger upp på motorvägen börjar staden göra sig påmind och känslan, den fantastiska, mjuka känslan av att havets tystnad, är min försvinner. Det blanka stålaktiga skenet från gatlyktor, bilarnas påträngande närhet och stressen kryper in i mig. Jag har inget att stressa över. Det är jag, min stress, den inre som inte vill låta mig vara kvar i min känsla av ro.
Jag vill skriva om. Mina möten med skogen, havet och människor som berör mig. Hur mycket vågar jag skriva? För det är där jag vill befinna mig i berättelser som berör mig och lyfter.
Slutar jag nu. Tar mina ord slut.
Jag får tänka på det hela.
Ett litet tag till.
Det skulle vara tråkigt om du slutade. Börja med att trycka på pausknappen?
SvaraRaderaVisst är det en cheesecake på fatet? Så smarrigt!
Lite kul att den var väldigt rosa... skrev lite på romanen idag och beskrev Mikaelas gamla flickrum som var och är fortfarande VÄLDIGT rosa.
Nyss var jag hemma hos en bloggvän "Tant Glad". Hon beskrev sorgen efter sin katt. Och idag har jag tyvärr varit tvungen att låta katten Andersson gå till sina sälla jaktmarker. Usch det är nästan lika tragiskt att skriva fiktivt om när någon dör eller råkar illa ut som det är i verkligheten. Förmodligen triggar det väl ungefär samma känslor i kroppen. Dessutom råkade jag från början gilla den lilla bondkatten.
Usch varför kan jag inte skriva någon humorroman istället *suckar*
kram och hoppas du får tillbaka blogginspiraton snart!
/Susanne
Lite som Martina Haag så det blir roligt mitt i det sorgliga? Det är kanske en lösning. Beundrar den kvinnan enormt för sitt mod att aldrig ge upp. Jag tar mig en välbehövlig paus. Tror det surrat för mycket i huvudet den sista tiden men nu känns det bättre. Jag ska försöka skriva lite för mig själv ett tag så kommer jag säkert tillbaka i bloggen igen. Jag kan också bli lite sådär dysterkvist när jag skriva något fiktivt och då blir jag så depprimerad att jag nära nog vill ta fram stora sudden och radera ut alla ord. Men jag tror jag har fått lite av min miljö till en kort berättelse ikväll. Imorgon står det övning och bakning på min agenda - hoppas jag bara hinner med det utan att banga ur.
RaderaMen nu glömde jag ! Det är hallonpannacotta. Jag bloggade om det cafét för en tid sedan. Det är så underbart fint där, Drömhuset heter det väl?! Jag och mitt minne. Men du hittar säkert mitt blogginlägg om det.
RaderaÅh... hallonpannacotta *suckar lyriskt* jodå jag minns ditt vackra inlägg om cafèt. Och Martina Haag tillhör inte några av mina favvo, man å andra sidan har jag nog bara läst den där när hon försökte springa på väggen, blev väl film också om jag inte missminner mig..
SvaraRaderakram!
Hon blev roligare sedan ;) Det blev film av den första boken. Det där cafét är så underbart! Bara det blir vår igen måste jag åka dit. Nu sitter vi här och funderar på att åka till Downton Abbey, det lär visst vara allmänna visningar av det slottet, minns inte vad det heter i verkligheten.
RaderaDet där om vad och vem och hur mycket man kan skriva är en evig balansgång. Ett förfluget ord kan såra, även om det inte var menat. Vi i bloggvärlden tassar en del på tå, och det får nog vara så, så ingen tar illa upp.
SvaraRaderaJag skriver mest om mig och min vardag, inte alltid så intressant, men skrivandet i sig själv mår jag bra av.
Kram Karin
Det är nog lite så, jag försöker vara både öppen och tassa samtidigt vilket inte riktigt går ihop med mig som person. Jag är ganska öppen om det mesta. Ibland blir det fel, ibland rätt. Nu skriver jag på ett inlägg om julen. Känner mig bara som värsta julförstöraren så jag ska nog skriva om det. Kramar tillbaka!
Radera